Joakim överlevde frontalkrock där tre kollegor dog – besviken på Skanska

Bilarna och lastbilarna susar förbi i 80 kilometer i timmen. I gräset intill vägkanten står tre elektriska ljuslyktor, en för varje liv som har släckts.

Här, på länsväg 108 utanför skånska Staffanstorp, omkom tre asfaltarbetare på Skanska i december förra året.

Joakim Dahlqvist, 27 år, var den enda som överlevde.

Tillbaka på olycksplatsen

Varje vecka återvänder han till olycksplatsen, oftast i sällskap av sin omkomne kollegas son.

– Vi brukar åka hit på helgen. Då sitter vi här, lyssnar på Stiftelsen och sådana melodier, säger Joakim och tänder en cigarett.

Han pekar ut den exakta platsen där Skanskas asfaltslag frontalkrockade med en lastbil. Sedan böjer han sig ned och städar bort vissna blommor vid minnesplatsen.

I väskan ligger en nyinköpt bukett.

Kom över i fel körfält

Det var en mulen måndagseftermiddag. Joakims arbetslag var på väg från Trelleborg till ett sista asfalteringsjobb i ett industriområde.

Med bara några hundra meter kvar kom de över i motsatt färdriktning. Två personbilar lyckades väja, men inte lastbilen.

Joakim satt i baksätet och halvsov. Han hörde någon skrika ”akta, akta”.

Sedan svartnade det.

– Jag minns att jag vaknade upp på sjukhuset och grät över att jag inte kunde röra mina ben.

Beskedet på sjukhuset

På sjukhuset fick han veta att två kollegor omkommit på plats. Den ena hade han arbetat med i ett år, den andra anslöt till arbetslaget bara dagar innan olyckan.

Lagbasen, som Joakim såg som en mentor, var i kritiskt tillstånd.

Ett par veckor senare omkom även han.

– Den enda frågan jag har är varför just jag klarade mig? Men det kommer man ju aldrig att få svar på.

Polisen har inte kunnat slå fast varför Skanskas bil kom över i motsatt körfält och utredningen lades ned.

Lastbilschauffören misstänktes inte för något brott och klarade sig utan större skador.

Svåra skador efter olyckan

Sjukhuspersonalen sa att Joakim haft tur som överlevt. Han fick krosskador på underkroppen och en skadad kota i ländryggen.

Vårdpersonal fick bända bort stålhättan som klämts fast i tårna och bilbältet knäckte flera revben.

När han var tillbaka på jobbet fem månader senare kunde kollegorna inte tro sina ögon. Från att inte ha haft känsel i benen kan han nu jogga lätt.

Fortfarande smärtor

I knät sitter en metallplatta och skruvar. Joakim måste fortfarande äta morfin på grund av nervsmärtor i ländrygg och fötter.

– De är som att någon gör tusen nålar emellanåt. Ibland känns det ingenting alls, ibland jättemycket.

Svårt att släppa olyckan

Olyckan har även lämnat psykiska spår. Joakim kan drömma om att han sitter i en bil.

Det känns så verkligt att det är svårt att förstå att han ligger hemma i sängen.

– Det här är ju ingenting man glömmer. Tankarna på olyckan kommer upp varenda gång jag sätter mig i en firmabil på morgonen.

Ingen psykologhjälp

Trots det har han inte erbjudits stödsamtal av Skanska när vi träffar honom en augustidag. Det är Joakim både arg och besviken över.

Han har fått höra är att det är tur att han har en så stöttande familj.

– Men min bror och mina föräldrar ska ju inte alltid veta exakt det jag har varit med om. Jag måste kunna gå och prata med någon utomstående som är tyst om det.

Har du själv bett om hjälp?

– Jag har sagt vad jag har varit med om. Då tycker jag att det är deras skyldighet att ge den hjälpen. De ska inte ens fråga mig om jag behöver det, utan skicka mig till samtal direkt.

Vändningen från cheferna

Joakim beskriver att chefer var stöttande månaderna efter olyckan, men efter att ha börjat jobba igen är det inte längre någon som frågar hur han mår.

Hans familj instämmer i kritiken.

– Så fort han kom hem och fick börja jobba igen så fanns inte den omtanken. Det känns som att de nonchalerar det, säger brodern Jimmy Dahlqvist som är asfaltarbetare på ett annat bolag.

Ser det som trafikolycka

Joakim och hans familj är även upprörda över att de har fått höra att Skanska ser olyckan som en vanlig trafikolycka, inte en arbetsplatsolycka.

Olyckan skedde mitt i arbetsdagen på väg till ett asfalteringsjobb, poängterar Joakim.

All hjälp har han fått varit via Skanskas bilförsäkring. Den har betalat sjukhustiden, medicinering och rehabilitering.

Genom Afa försäkringar har Joakim fått sammanlagt 1 700 kronor. Annars har det varit ersättning från Försäkringskassan och på senare tid lön från att ha varit tillbaka på jobbet på deltid.

– Men pengarna är inte så viktigt i detta fall. Det är mer hjälpen han ska få, säger brodern Jimmy Dahlqvist.

Skanska erbjuder samtal

En vecka efter vår intervju hör Joakim av sig. Efter att han har kopplat in facket har Skanska till slut erbjudit stödsamtal.

– Det har ändå tagit åtta månader innan jag får hjälp. Det är inte okej, säger Joakim.

Han är glad över att han nu ska få hjälp. Men kvar finns besvikelsen över Skanskas agerande.

– Det är precis som att jag aldrig har varit med om någon olycka.

Skanska: Följt riktlinjer

När vi kontaktar Skanska vill de inte kommentera enskilda fall. Det vore inte etiskt korrekt, menar Olle Rundgren som är pressansvarig på Skanska.

– Det är alltid jättetrist om en medarbetare upplever att man inte får det stöd man är berättigad till, säger han.

Han kan däremot säga att ärendet har följt Skanskas riktlinjer.

– Jag kan inte höra annat än att det här har skötts korrekt. Men det är till syvende och sist alltid upp till den enskildes upplevelse, säger Olle Rundgren.

Samtalsstöd ska erbjudas snabbt

Enligt dessa ska personalansvarig chef hålla en kontinuerlig kontakt med medarbetaren, förklarar han.

Det finns en plan för hur rehabilitering och återgång i arbete ska hanteras.

– I det arbetet samarbetar vi med företagshälsovården. Vi tar även in annan expertis om det finns behov, säger Olle Rundgren.

När har man rätt till samtalsstöd?

– Har det hänt någonting som gör att man blir chockad, illa berörd eller liknande så har man rätt att få samtalsstöd. Det brukar vi se till att få på plats snabbt.

Joakim erbjöds samtalsstöd först efter åtta månader. Hur ska man agera om man inte anser att Skanska ger rätt stöd?

– Det är jätteviktigt att man tar upp det här i rehabiliteringsmöten.

– Om man tycker att det är svårt att sköta själv kan man ha med sig en facklig företrädare eller någon annan som kan föra ens talan. Det är viktigt att man får det stöd man har rätt till.

Hur agerar ni om en medarbetare inte har fått rätt stöd?

– Då måste vi utreda varför det har blivit så. Vad det är som brister? Det kan vara jättemånga orsaker till det.

Joakim och hans familj är kritiska till att de har fått höra att Skanska inte ser trafikolyckan som en arbetsolycka, trots att den skedde i arbetet?

– Jag tror att det måste ha blivit ett missförstånd. Jag kan bara uttala mig för hur vi har hanterat den i Skanska, vi har hanterat den som en arbetsplatsolycka. Sedan kan jag inte svara för hur man väljer att klassa den hos försäkringsbolagen.

Artikeln är tidigare publicerad i Sekotidningen som tillsammans med Arbetet och sju andra titlar ingår i LO Mediehus.