I våras bjöd jag in Elisabeth Svantesson till en välfärdsverksamhet för att få möta den verklighet som hennes ekonomiska svältkur för kommuner och regioner innebär. Träffa barnskötare med fler barn att ta hand om, vara med på ett stressat och noga tidsatt hemtjänstbesök, uppleva arbetsbelastningen på ett äldreboende.

Tyvärr har Svantesson fortfarande inte svarat. Jag förstår att en finansminister i budgettider har ett stressat schema, men vad kan vara viktigare än att träffa de som bär vår välfärd?

Nya skattesänkningar

Svantesson har förvisso under sommaren utlovat pengar till kommuner och regioner, men inte närmare specificerat någon siffra. Däremot har hon sagt att reformutrymmet är 40 miljarder kronor.

De förslag vi hittills sett, med stor tyngdvikt på olika skattesänkningar, främst för höginkomsttagare har redan tecknat in stora delar av det utrymmet. Igår fick vi veta att man stoppar höjningen av gränsen för statlig skatt vilket väckte hoppet om en välfärdssatsning.

Men redan dagen efter tecknades pengarna in för andra skattesänkningar.

Behovet av tillskott till kommuner och regioner är enormt. Vi beräknar det till cirka 30 miljarder kronor detta år, med stöd av Sveriges kommuner och regioner.

Färre kollegor i välfärden

Detta bara för att täcka de akuta behoven för att upprätthålla dagens standard. Alla satsningar mindre än 30 miljarder kronor innebär en de facto-nedskärning. Färre händer i äldreomsorgen, längre väntetider i vården, större barngrupper i förskola och skola.

För LO är det också glasklart att den siffran inte är tillräcklig. För att utvecklas på sikt behöver välfärden fler anställda, bättre arbetsvillkor och bättre kvalitet. Det kostar pengar, mycket mer än 30 miljarder kronor. Och ännu har inte regeringen yttrat ett ord om välfärdssatsningar.

Naturligtvis kan kommuner och regioner möta detta genom egna skattehöjningar, men höjningar av de platta kommunskatten är fördelningspolitiskt olyckligt. Staten måste in för att täcka behoven.

Låt oss stanna en stund vid begreppet ”reformutrymme”, skapat av politiker som vill få det att framstå som om statens budget styrs av naturlagar som enbart ger utrymme för denna magiska siffra.

Tydligen gillar politiker att sätta handklovar på sig själva, för termen budgetutrymme är politisk i sig.

Dags att överge överskottsmålet

Med en annan ekonomisk politik skulle Sverige må bättre. Där staten prioriterar annat än avbetalningar på vår rekordlåga statsskuld och i stället blickar ut över Europa och världen för att se hur andra länder har råd med investeringar och satsningar som behövs.

Med staten Sveriges i grunden urstarka ekonomi kan vi lämna bojorna som överskottsmålet innebär och göra satsningar som behövs. På välfärden, på nödvändig utbyggnad och underhåll av sedan länge eftersatt infrastruktur, på den gröna omställningen.

Men detta vill inte svenska politiker och väljer en svältkur för allt som får ett land att hålla ihop och fungera. Så fort vi ser en bankkris är svenska politiker snabbt ute med öppna plånböcker för att dem. När såg vi senast ett räddningspaket för välfärden? Det är dags nu.

Privata alternativ hotar välfärden

För utan satsningar sjunker kvaliteten i välfärden, både på kort och lång sikt. Utan uppräkning av det statliga stödet tvingas lokalpolitiker till nedskärningar eller till skattehöjningar som slår hårdast på de med lägst inkomster.

På sikt kommer detta leda till en välfärd som inte längre är generell. Framväxten av privata sjukförsäkringar och hot om skyhöga avgifter för ambulanstransporter är bara två exempel.

De dåliga arbetsvillkoren är ett annat resultat av svältkuren. Kommunal har visat att sex av tio som jobbar i äldreomsorgen funderar på att byta bransch.

Långsamt lämnar vi den svenska generella, trygga välfärdsmodellen och går mot en modell där plånbok snarare än behov får avgöra.

Detta är vad som står på spel för regeringen. De vill montera ner det som byggt Sverige starkt och tryggt. Den svenska välfärden.

  • Susanna Gideonsson
    ordförande LO