VM är viktigt – men det som händer nu är viktigare
Det räcker inte att tända hoppet för fotbollsspelande tjejer – vi måste hålla liv i det också
Vimmerby IF, IFK Fjärås, Gantofta IF. Det var där det började – för Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Caroline Seger. Själv är jag fostrad i Vartofta SK, ett lag som varje år fick stryk av Madelen Janogys Falköpings KIK i klubbmästerskapet i futsal.
Uppslutningen på matcherna var fantastisk, hela byn kom och hejade på damlaget, som i brist på herrlag – det fick läggas ner under några år – fick allt strålkastarljus. Engagemanget i och omkring laget tog oss hela vägen till division två. Smått otroligt för en ort med 500 invånare och ett lag med uteslutande lokala spelare; vi jobbade med det vi hade.
I skrivande stund sörjer jag och resten av svenska folket landslagets uteblivna chans på VM-guldet. Det är smärtsamt med grusade gulddrömmar, särskilt när de uppstår tre mästerskap i rad. Men om vi zoomar ut kan vi nog konstatera att hela det här mästerskapet är en vinst. Inte bara för det lag som går vinnande ur söndagens final, utan för damfotbollen – för fotbollen – i stort.
Succémästerskap till trots – finns saker att göra
Mästerskapet i Australien och Nya Zeeland ser ut att slå flera rekord. 1,5 miljoner biljetter såldes innan turneringen drog igång. Värdländerna satte publikrekord i sina premiärmatcher och publiksnittet för mästerskapet är högre än någonsin. Inför VM höjdes prispengarna rejält – de svenska spelarna är garanterade minst 1 925 000 kronor vardera efter sin prestation. Det händer saker och riktningen är rätt.
Men succémästerskapet till trots är det kanske viktigare vad som händer efter finalens slutsignal.
Att hylla landslaget nu men inte stötta föreningsidrotten är lite som att applådera vårdpersonalen under pandemin
Tjejer ägnar sig betydligt mindre åt föreningsidrott än killar, trots att de har lika stort intresse för idrott i skolan. Många tjejer slutar med sina aktiviteter när de når tonåren. Idrotten anses ta för mycket tid, styra för mycket – och tjejerna ges inte samma förutsättningar som killarna.
Plantiderna är sämre, resurserna mindre, möjligheterna färre. Tjejer behöver inte dra till med killklassikern “om det inte vore för knäskadan” för att ursäkta sin uteblivna proffskarriär – de har fullt legitima skäl att framföra.
Vad hände med mångfalden?
Det finns en aspekt till och den är allt annat än oviktig. Svenska damlandslagets prestation på planen är beundransvärd, precis som deras goda sammanhållning, men på en punkt har de misslyckats. Vad hände med mångfalden?
Det är förstås inte (bara) ett landslagsproblem. Det är ett samhällsproblem – ett samhällsmisslyckande. Socioekonomiska faktorer har stor påverkan på idrottsdeltagandet och är man dessutom tjej är steget till fotbollsplanen extra långt.
Steg ett är att fotbollstjejerna får se Asllani, Rolfö, Seger och Janogy göra karriär, ta för sig, dra storpublik. Steg två är att de ges möjlighet att göra samma resa. (Du har nog redan räknat ut att det senare är en förutsättning för att nya förebilder ska födas.)
Vad är det värsta som kan hända?
Att hylla landslaget nu men inte stötta föreningsidrotten är lite som att applådera vårdpersonalen under pandemin. Det kanske känns som en fin gest och framför allt kräver den ingen som helst ansträngning – men den gör heller ingen skillnad. Vi måste faktiskt också skjuta till resurserna, göra jobbet.
Vi behöver se till att erbjuda det där som Vimmerby IF, IFK Fjärås, Gantofta IF och Vartofta SK erbjöd – särskilt för de som inte automatiskt hittar dit. Plan- och hallbrist måste vändas till en tillgänglig föreningsidrott, som inte kräver långa resor sent på kvällen för unga fotbollsspelare. Vi behöver vuxna som coachar och stöttar och som säger att en framtida fotbollskarriär är möjlig.
Det värsta som kan hända är väl att unga tjejer tränar för att det är kul.
