Det finns skelett i garderoben och så finns hela kyrkogårdar.

Det sistnämnda tycks vara fallet för Svenskt Näringsliv och den hemliga sidoverksamheten Näringslivets Mediaservice.

Dagens ETC kunde i veckan ge en unik inblick i den annars hemliga verksamheten. Här samlas unga högerförmågor och timbroiter till en rad uppdrag Svenskt Näringsliv inte vill ha sitt egna namn på.

Inte sällan har arbetet handlat om att smutskasta och underminera facket och politiska motståndare. Anställda har tvingats skriva under kraftiga sekretessavtal och varit förbjudna att prata om sitt arbete.

”Det enda jag tyckte var konstigt var hur man om och om igen underströk att jag inte fick berätta om jobbet för någon. Det var då jag kände att jag gjorde något fel. Man får ju ont i magen när det är så tydligt att man inte får komma ut med det man gör. Och särskilt för att det inte fanns någon tydlig anledning.”

Citatet är Annas, tidigare anställd på Näringslivets medieservice, som Dagens ETC pratat med.

Möjliga hatkampanjer

Vad som framkommer är en trollfabrik för Svenskt Näringsliv, snillrikt finansierad genom en stiftelse så att Svenskt Näringsliv alltid ska kunna hävda att inga budgetposter för verksamheten finns i de egna rullorna.

Det är samma modell som för tankesmedjan Timbro.

I Dagens ETC:s artikel kan man läsa om en hård och grabbig ton på kontoret, inte minst mot politiker som Annika Strandhäll.

Den som någon gång debatterat på sociala medier har sett den hårda tonen, liksom försöket att etablera begrepp som ”Arga Andersson”, från samma kluster småhundsskällande högerprofiler och riksdagsledamöter.

Allt detta framstår nu som hatkampanjer sponsrade av Svenskt Näringsliv. Det är inte en vacker syn.

Mot sina egna medlemmar

I Dagens ETC:s och journalisten Max V Karlssons granskning är det särskilt ett citat som sticker ut.

Elias, tidigare anställd, förklarar upplägget och hemlighetsmakeriet:

”Svenskt Näringsliv är tvungna att följa den svenska modellen utåt. Men NMS däremot kan ta en annan ställning offentligt, man tillhör inte arbetsgivarsidan. Det som var känsligt var inte att det var skuggopinionsbildning, utan att det ibland gick emot ett medlemsföretags intressen.”

Vid sidan om trollkampanjer tycks Näringslivets Medieservice i sak nämligen inte utföra särskilt många exceptionella arbetsuppgifter. Det mesta påminner om en vanlig tankesmedja eller kommunikationsenhet.

Att kartlägga motståndare, skriva rapporter, bedriva kampanjer och nätverka med journalister gör alla riksdagspartier.

Det exceptionella är hemlighetsmakeriet, vilket förklaras av att Svenskt Näringsliv offentligt försvarar ordningen på arbetsmarknaden, men framförallt av att Näringslivets Medieservice enligt vittnesmålen bedriver verksamhet som kan skada egna medlemsföretag.

Grifters vs företagare

En bekant på ett större svenskt fackförbund berättade en gång att man i avtalsrörelser kan se skillnad mellan två typer av arbetsgivarparter. De ena är klassiska företagare som vill ha stabilitet på arbetsmarknaden och hållbar tillväxt.

De förstår att slit-och-släng med anställda motverkar deras egna intressen på sikt. Förhandlingarna kan trots det bli hårda, men det går ändå att förstå respektive parts ingångar.

Sedan finns den andra typen. Vi kan kalla dem grifters. Det handlar om arbetsgivare som inte drar sig för att med vilka medel som helst suga ut så mycket som möjligt ur en verksamhet, kosta vad det kosta vill för andra inblandade.

Det är företag som vill utnyttja luckor i lagen, fiffla med arbetsmiljö precis till gränsen av olaglighet och verka för försämrad arbetsrätt. Det är inte långsiktiga verksamheter. Det är slit-och-släng och snabba pengar.

Av det som går att läsa i Dagens ETC tycks Näringslivets Medieservice arbeta för de sistnämnda. Det borde få andra medlemmar i Svenskt Näringsliv att dra åt sig öronen.

I praktiken framstår hela Svenskt Näringsliv som mindre trovärdigt, och det gemensamma värnandet om svenska modellen blir inte värda mer än pressmeddelandet de är skrivna i.