REPLIK. Johannes Klenells inlägg på Arbetet Kultur kräver en respons, eller snarare spegling som avslöjar någon vinkel som Johannes möjligen missat. Hos sig själv.

Efter ett kokande Ullevi med Springsteen and the E Street Band 26 juni och en mycket fin uppvärmning 24 juni är vi glada att Johannes inte befann sig där och sänkte stämningen. Den var nämligen på topp.

När Bruce i princip häller ut sitt hjärta på scenen för att ge sitt allt till Göteborgspubliken känns det lite som jag vill lägga recensenter som Johannes med flera över knäet och ge dem smisk för pubertalt, ohövligt bemötande av vår hedersgäst. Rent metaforiskt vore det befriande.

Men så inser jag att deras förhärdade musikhjärtan måste stelnat till så att glöden inte når fram. Sorgligt, men det är ju inte bara Bruce som blir äldre.

Det finns både en givare och en mottagare, oavsett storlek på spelning och samspelet däremellan är allt.

Bruce är fortfarande arenarock

Så är Bruce fortfarande arenarock? Absofuckinlutley.

Denna konsert är dock ett medvetet, vackert farväl till arenaformatet där Springsteen summerar sina rockår och på ett mycket faderligt sätt skickar med lyssnarna ett budskap om att leva livet levande.

Om man är mottaglig för det budskapet; glädjen och den hemlighetsfulla magin i texterna och lekfullheten i musikaliteten borde det inte ens vara en fråga om det är arenarock eller inte.

Johannes åsikter symboliserar den ålderism som präglar delar av svensk självupptagenhet, vilket blir särskilt anmärkningsvärt då han representerar tidningen Arbetet.

Oroväckande inspel av Klenell

Skulle en person som rör sig knappt nämnvärt långsammare än för tjugo år sedan, ha mindre att säga eller vara sämre på att underhålla?

Det är ett oroväckande inspel av Klenell som tyvärr speglar en tid där alla ska prestera på tid, på topp och mätas utifrån kortsiktig prestation och vad jaget/enskilde individen kan få ut av något.

E streets budskap är precis det motsatta, och hyllar kollektivet, samspelet, känslan och gemenskapen som det primära och livgivande.

Mitt livs bästa konsert

Själv fick jag mitt livs bästa konsert 26 juni (om det inte toppas i kväll) och jag har varit på MÅNGA inklusive 28 juli 2012.

Kärleken som drabbade oss i främre publikhavet var oemotståndlig. Gav de oss ”the magic of E street?

Svar: JA.

Kan man vara helt stängd för magi, lekfullhet, öppenhet för att vad som helst kan hända?

Tyvärr också JA.

Så ledsen för din skull, Johannes, att du är där i ditt liv. Att du grubblar över pensionen, har ont i korsryggen, signalerar bitterhet och besvikelse och att du har en åldersfixerad slöja över ditt perspektiv. You did miss out. BIG TIME. Välkommen att tänka om ikväll.

PS Johannes: ”Some guys they just give up living and start dying little by little piece by piece”

  • Christine Ahl Dahlström
    Bruce Springsteen-fan

Svar direkt från Johannes Klenell

Christine. Jag väljer glädjen, frånsäger mig stelheten, cynismen, den medvetna provokationen och lägger mig platt.

Det är givetvis du som har rätt och jag som har fel här. Även om jag nog personligen är rätt klar med just Springsteens arenagig så blir man ändå lite sugen, nu när man läser ditt och många andras svar på min text.

Då vaknar den ändå. En önskan om att kasta sig i bilen, köra kust till kust och känna samvaron med en kokande stadion ikväll.

Men jag nöjer mig med att känna just den där lilla längtan dit, nu när den äntligen vaknat.

Det är en rätt fin plats att vara på det med. Även om den såklart inte kan slå idén om Springsteen på Ullevi.

Johannes Klenell