När jag ligger i soffan i mitt vardagsrum mitt i folkhemmets arkitektoniska hjärta söder om Stockholm är det ljuset jag tänker på. Ljuset jag är ständigt tacksam för. Trots lägenhetens begränsade storlek flödar det från alla håll.
Här känner jag mig värdig som människa. Trygg, men också fri. Utanför fönstret vajar höga smala tallar.
Pressa ihop folket i konservburkar så ska det nog sätta igång motivationen till hårdare arbete
Värdigheten är ett nyckelord. För när efterkrigstidens visionärer karvade fram folkhemmets konturer var idéen om “den goda bostaden” pudelns kärna. Det skulle bokstavligen byggas fram ett nytt samhälle, och innerstadens trångbodda arbetarklass skulle äntligen få bostäder att trivas och växa i. Staten tog fram cashen, och som det byggdes.
Ljusskygg bostadsminister
Men det var då, och nu är nu. Åttio år senare briserar en ny bostadspolitisk debatt. Utmaningarna liknar dock varandra. Skriande bostadsbrist och påtagliga inkomstklyftor. Men nu råder ingen framtidstro, och verkligen ingen investeringsvilja. Inflationen och kriget i Ukraina har lett till ett totalstopp i storstädernas bostadsbyggande.
Den numera lite mer kända bostadsministern Andreas Carlson gör inget mer än att “ta ett snack” med marknadens parter. Hur det slopade investeringsstödet påverkat marknaden nämns inte. Carlson verkar mest ha velat hålla sig i skymundan.
Högern har antagit en smart strategi för att flytta bostadsdebatten dit de vill. Det vi nu ser är hur konservatismens riddare modigt träder fram på debattsidorna. De som med längtansfulla ögon spatserar genom stadens nationalromantiska kvarter och drömmer om pastischer till fasader som de vill ska klä de prefabricerade nybyggnationerna.
Timbro-bostäder – högerns riktiga bostadspolitik
Alla ska få bo så vackert som den övre medelklassen. Eller ja, alla ska i alla fall få en fasad som typ liknar det den övre medelklassen har. Hur kvaliteterna inne i bostäderna ser ut är mindre relevant. Det viktiga är kulturkriget mot arkitektkårens stroppiga modernism.
Men i bakgrunden sker något annat, något de nyliberala fanatikerna på Timbro nu låter sippra fram. Det Fredrik Kopsch ger uttryck för är ju högerns riktiga bostadspolitik.
Med ideologisk övertygelse vill man luckra upp de byggregler som förser resurssvaga människor med värdiga bostäder, det Boverket nu föreslår – vilket i sig är slående. Bostad med lite över två meter i takhöjd? Toppen! Och inga fönster? Hallelujah! Pressa ihop folket i konservburkar så ska det nog sätta igång motivationen till hårdare arbete.
Värdiga visioner
Vad som är tydligt är att politiken i sin helhet saknar bostadspolitiska visioner om de faktorer som hos oss människor skapar den där känslan av värdighet och frihet. Jag pratar om stora fönster med ljusinsläpp. Kvalitativa material som håller över tid. Närhet till natur och sociala sammanhang. Och såklart rimliga hyror som gör att vi kan delta i samhället även efter att hyran är betald.
Det är både fördummande och förledande att låta den samtida bostadspolitiska debatten fastna i om fasaderna ska kläs med ornament eller inte. När debatten hamnar där lämnar vi åt högern fritt spelrum att långsamt försämra människors möjligheter att få en god bostad.
Det är dags att syna bluffen!
