Fyra smutsiga händer klistrar sig fast på det noggrant dammade plexiglaset. Den tunna huden kemiskt fixerad vid den polerade ytan.

På ena sidan ett harmoniskt trädgårdslandskap, en ovärderlig målning. På andra sidan polis, väktare och förskräckta besökare. Två unga människor slåss för sin planet och har gjort Nationalmuseum till slagfält.

Det är inte första gången klimataktivister attackerar målningar. Jag blir lika drabbad varje gång. På museet där jag arbetar har vi tvingats ta fram nya säkerhetsrutiner för att skydda konsten.

Konstverken vi ställer ut är ovärderliga och älskade. Det är bilder som i många fall inte går att ersätta om de förstörs och angrips dem är det stor risk att de inte kan räddas.

Förlorar vi dem förlorar vi också en del av vår kultur vi aldrig kan få tillbaka.

Tragisk poesi

Den finns en tragisk poesi i de här attackerna. 

För nästan exakt samma meningar kan skrivas om klimatet. Det har under de senaste 200 åren utsatts för liknande attacker av oss människor. Attacker som utplånat djurarter, förstört stora naturområden och som genom effekterna av temperaturökningarna kräver tusentals människoliv per år. Attacker med skador som inte går att läka.

Med hjälp av aktioner som den i onsdags har världen tvingats öppna ögonen för den förstörelse av klimatet som nu pågår.

Trots det skär varje attack mot ett konstverk i mig som en kniv. Tanken på att förlora något så vackert för alltid är hemsk. Det drabbar mig som få andra saker i vårt samhälle där kriserna verkar jobba i skift.

Det är denna reaktion som fått mig att inse att jag inte kan klandra aktivisterna för det de gör. De drivs av samma smärta. Varje fiber i min kropp stretar emot när jag skriver detta. Men är klimataktioner på museer vad som krävs för att rädda vår planet så är jag beredd att betala för klistret.

Jag vill nämligen inte vara en av dem som döms som skyldiga för passivitet när historien om klimatkatastrofen skrivs.

Dränkta i tomatsoppa

Jag önskar bara att aktivisterna inte skulle rikta sin tomatsoppa och sina klistrade händer mot vårt kulturarv. Jag önskar att de skulle riktas mot de makthavare som verkar vägra agera för att rädda vår jord.

Jag önskar att Kristersson och Andersson skulle vara dränkta i tomatsoppa tills de tar sig an klimatkrisen med åtgärder lika kraftiga som de under pandemin.

Jag önskar att storföretagens vd:ar skulle vara så nedklistrade av klimataktivister att deras dyra kostymer revs sönder när de tog sig från sina bolagsmöten. Jag önskar att de som spyr ur sig lögner om klimatet aldrig skulle ha sina bilvägar fria från skolstrejkande ungdomar så att de blir evigt sena.

Jag önskar mig dock också att få visa mina barnbarn Sigrid Hjerténs underbara målningar, Ivar Jonssons skulpturer och inte minst Monets behagliga trädgårdsbilder.

Just därför måste jag heja på Återställ Våtmarkernas modiga aktivister. För ingen kultur kan leva på en död planet. Jag önskar bara innerligt att de skulle byta måltavla.