Det har dykt upp ett nytt samtalsämne som numera ingår i bingot “högutbildade-30+-par-på-middag”. Vi har de sedan tidigare självklara, bostaden (var ligger den? hur mycket kostar den? hur ska ni renovera/inreda den?) och såklart barn och giftermål (hur långt gången är du?, grattis till förlovningen!, kyrkligt eller borgerligt?). 

Det nya tillskottet för att få tre i rad på parmiddagen är nu även samtalsämnet “gå ner i arbetstid”.

Det följer ett ganska tydligt mönster. Högutbildade, ofta kvinnor, som tidigt etablerat sig på arbetsmarknaden och efter några år på arbetsmarknaden börjat känna av hamsterhjulets effekter.

Man gillar sitt jobb, det gör man, men is this it? Och för att vara ärlig, lönen är ju så pass bra att man gott skulle klara sig på 80 procent. Men bäst vore ju såklart om vi här och nu lagstiftade sex timmars arbetsdag. Man är ju ändå inte effektiv åtta timmar om dagen.

Över middagsbordet hummas det instämmande.

Brödbak och blomsterarrangemang

På en annan del av arbetsmarknaden drivs en annan kamp, en i motsatt riktning. Den handlar om att ens ha rätt till ett heltidskontrakt, en full lön, en rimlig pensionsavsättning.

Medlemmarna i till exempel Kommunal och Handelsanställdas förbund har rätt till heltid som en av sina viktigaste fackliga frågor.

Ledig tid finns, absolut – men ingen rofylld sådan

I Stockholm har det rödgröna styret lovat att arbeta för heltid som norm för välfärdens alla anställda i stadens regi. För här blandas korttidskontrakt med visstidsanställningar. Timvikariat med “ring inte oss, vi ringer dig-anställningar”. Upphackade, osäkra dagar.

En ständig kamp för att få ihop de timmar som krävs för att betala hyran och maten. Ledig tid finns, absolut – men ingen rofylld sådan. 

Har tiden har blivit den nya klassmarkören? För medelklassen har det materiella överflödet börjat kännas ointressant och själsdödande. Nu följer vi influencers som har lantliga hus och tycks spendera oändligt med tid på brödbak och blomsterarrangemang. De skryter inte med dyra bilar eller kläder, men de verkar ha all tid i världen. Den absoluta lyxen.

Tjänstemännen tar över kampen

Inom allt fler högstatusbranscher har arbetstidsförkortning blivit en salespitch för att locka ung attraktiv arbetskraft. I DN kunde vi tidigare i år läsa om dataanalytikern Kajsa, produktdesignern Tomas och företagsekonomen Adrian som alla krävt kortare arbetsdagar inom ramen för sina anställningar, med full lön.

Kampen för sex timmars arbetsdag, som arbetarrörelsen så länge haft som målsättning, tas nu över av den snabbt växande tjänstemannasektorn. En grupp som ju redan arbetar med flexibla scheman. Som kan vobba och jobba hemma eller smita tidigare för att hämta barn eller träna.

Ropen om sex timmars arbetsdag blir glesare i första maj-tågen

På andra sidan står LO-facken kvar med sitt krav på heltidsanställningar. Ropen om sex timmars arbetsdag blir glesare i första maj-tågen.

Arbetstidsförkortning till välfärdens medarbetare

Kampen för mer ledig tid är allmängiltig och allmänmänsklig. Men om det är en samhällsgrupp som borde få gå före i kön för att få arbeta mindre med samma lön, så är det välfärdens medarbetare.

Ingenjörer, kodare, konsulter och kommunikatörer kan gott lugna sig, ta ett steg tillbaka och låta effektivitetens vinster och det ökade välståndet tillfalla den grupp som sliter hårdast.

Till undersköterskan som inte kan lämna sitt arbetspass för att se dotterns köruppvisning eller köra ut till landet innan eftermiddagsrusningen tar sitt grepp om E4:an.

Ge dem det dyrbaraste vi har – tiden med varandra. 

  • Naomi Grossman
    Deltagare på Aftonbladets ledarskribentsutbildning