Hur sörjer jag ett missfall?

ESSÄ. ”Nej, jag ser ingen graviditet här i livmodern.” 

Jag nickar sammanbitet. Sedan ett par timmar tillbaka bryr jag mig inte längre. Bara den där skärande, genomborrande, helt fruktansvärda smärtan till vänster nere i magen försvinner. 

”Det här behöver opereras, helst idag.” Utomkvedshavandeskap. Det var bara en knapp vecka sedan jag såg två streck på stickan, men såklart har jag redan hunnit tänka att vi måste träna sonen att sova i egen säng inför att ett småsyskon behöver spjälsängen. 

”Önskad graviditet” läser jag i journalen när jag kommit hem. 

När det gått tre veckor smyger sig en annan tanke på: är jag tillräckligt ledsen? Borde jag inte må sämre över detta barn som aldrig fick bli? Eller finns det andra sätt att förstå upplevelsen?

Jag berättar för många, och möts av otaliga berättelser om egna missfall, om sorg, skam, lättnad och hemlighetsmakeri. Men framför allt av ensamhet. Hur kan en upplevelse som ungefär hälften av alla kvinnor, av alla par, delar kännas ensam? Och hur kan den ge upphov till så mycket skuldkänslor, när vi vet hur biologin fungerar?

10 till 20 procent slutar i missfall

Det brukar uppges att omkring 10 till 20 procent av alla kända graviditeter slutar i missfall. Detta är dock en underskattning med dagens känsliga testmetoder, som kan ge utslag redan fem dagar innan en utebliven menstruation.

Så tidigt är det drygt 30 procent av alla graviditeter som slutar i missfall. 

Jag läser att ”sorg, när den är närvarande, verkar vara liknande i sin intensitet till andra typer av större förluster”. Forskningen separerar sorg och depressiva symptom. ”Okomplicerad sorg” definieras och jämförs med ”komplicerad sorg med depressiva inslag”. 

Den mäts och registreras efter två veckor, sex månader, två år. 

Okomplicerad sorg. Finns det? Jag förstår de kliniska implikationerna. Sorg som till sin karaktär faller inom det förväntade spektrumet av reaktioner efter en förlust, som inte kräver professionell behandling, vårdens resurser. Men de mänskliga implikationerna? 

Sorgen är bångstyrig

Sorgen är bångstyrig. Den tränger sig på, tränger undan, förstör och förändrar, förvandlas och förvandlar. Den känns för liten, eller alldeles för stor. Och ensam. 

Är förlusten efter ett missfall en ensam upplevelse av sin natur? Det är förlusten av en tänkt framtid, som inte är möjlig att dela med omvärlden på samma sätt som det konkreta nuet.

Förlusten av förhoppningen om ett barn, av ett föräldraskap. Forskningen visar också att den som burit barnet ofta sörjer inte bara denna framtid, utan även att inte längre vara gravid, kroppens förändring och plötsliga ”tomhet”. 

Dessa unika faktorer är svåra att rå på, men ensamheten hade inte behövt förstärkas av skam, tabun och hemlighetsmakeri. För skammen över att inte ”lyckas” med en graviditet, finns där som ett stråk i sorgen för många. 

Min kropp misslyckades med att vårda detta lilla liv. Jag misslyckades. Varför känns det så, även när förnuftet talar mot, när alla är överens om att det aldrig är någons fel? 

För att förstå skammen och ensamheten måste vi förstå den sociokulturella kontext vi lever i. 

Lever i patriarkal värld

Vi lever i en patriarkal värld, som både historiskt och i nutid fortsätter att värdera kvinnor utifrån deras reproduktiva förmåga. Inte bara medicinsk abort, utan även missfall, är kriminaliserat i flera länder. 

I modern tid har det också handlat om nationalstatens rätt till fler barn. Fascistiska regeringar har alltid hyllat moderskapet, barnen som bidrag till samhällsbygget snarare än existerande i sin egen rätt.

Utvecklingen i Ungern, där Orbán infört livslång skattebefrielse för fyrabarnsmammor och stora summor pengar till familjer som lovar att föda tre barn, är ett exempel. 

Det är dock inte en strategi förbehållet odemokratiska strömningar. I november 2000 står Göran Persson med en nyfödd i armarna och uppmanar svenska folket att skaffa fler barn. Han berättar att det bara i år fattas 34 000 barn för att en framtida arbetskraft ska säkras. Fosterlandets överlevnad – kvinnans plikt. 

Att vara en god samhällsmedborgare, en god kvinna, blir således intimt sammankopplat med förmågan att föda barn. 

Gravida 10 gånger under sin livstid

Historikern Shannon Withycombe har visat att 1800-talets kvinnor, som ofta var gravida upp emot tio gånger under sin livstid, ofta såg missfall som en välkommen andningspaus i täta barnkullar och krävande graviditeter.

Det är ett synsätt som känns främmande idag när idealet i stället är självförverkligande, och de flesta ser framför sig en familj med två barn. 

Dessa ska gärna komma med två års mellanrum, efter att idealpartner, karriär och bostad är säkrade, men innan fertiliteten sjunker till oroväckande låga nivåer. Sverige är ett av de länder där vi är färdiga med högre utbildning och etablerar oss på arbetsmarknaden senast, vilket gör att detta utrymme krymper ytterligare. 

För många handlar det om några få år när familjebildningen ska ske, och alla motgångar blir således påtagliga.

Våra livsvillkor formas också av att leva i ett samhälle genomsyrat av en fast tro på att individen formar sin egen framtid och bär ansvaret för sina egna framsteg – och misslyckanden. 

Kroppsliga missöden undantas inte nödvändigtvis från denna logik. I en prehistorisk värld var livet oförutsägbart. Människor blev sjuka och dog plötsligt. Menstruationen var några veckor sen. Osäkerheten var ett obändigt livsvillkor. 

Möjligt att påverka

I och med vår ökade förståelse för omvärlden och modern medicinteknisk utveckling har mycket slutat att vara mystiskt, och i stället blivit möjligt för att påverka. 

Vi har vant oss vid skiktröntgen, magnetkameraundersökningar och ultraljudskontroller. Gravidappar som muntert deklarerar ”Du är gravid i vecka 5+1. Idag är ditt barn 3 mm långt!” ger samma känsla av insyn i kroppens inre göromål – om än av illusorisk art då den baseras på ett datum för sista mens som användaren uppger, snarare än någon registrering från livmodern.

Ökad kunskap i kombination med större frihet att själva utforma våra liv, leder till en känsla av att vi kan kontrollera allt väsentligt. Varför skulle inte detsamma gälla vår reproduktion? 

Vi uppmanas från tidig ålder att förhindra graviditeter med säkra preventivmetoder och planlägga barnafödandet i detalj, vilket förstås leder oss att tro, mer eller mindre medvetet, att vi ska kunna planera alla graviditeter, och att de ska utfalla som vi önskar. Men reproduktionen ligger bortom vår kontroll. 

Nästan nyckfullt verkar det befruktade ägget bestämma sig för att fästa i livmoderslemhinnan, där oändliga kaskader av signalsubstanser och förutbestämda celldelningar ibland skapar förutsättningar för nytt liv, ibland inte. Allt sker i den både rent faktiskt och metaforiskt mörklagda livmodern, djupt nere i bäckenet.

Olustigt att vara utlämnad åt slumpen

Det är olustigt för en modern människa att vara så utlämnad åt slumpen, och illusionen av kontroll som vår användning av modern teknik och kulturella förväntningar skapar, gör skammen och sorgen för den som inte ”lyckas” styra sin reproduktion än större.

En graviditet omgärdas dessutom av om möjligt ännu fler förhållningsregler och hälsokrav än de vi ställer i andra skeden av livet. Alla som varit gravida vet att Livsmedelsverkets listor på tillåtna och otillåtna substanser är milslånga.

Färsk lax? Ja, om du fryser den i två dygn först. Mozzarella? Ja, men bara den första tredjedelen av tiden fram till Bäst-före-datumet. Mödravården uppmanar gravida kvinnor att kontakta dem ”så snart graviditeten är känd”, för att diskutera just levnadsvanor, och planera alla kommande besök. 

Ingen invänder mot att friska mammor och friska barn är något positivt. Ändå kan effekten av alla dessa regler och insatser, och bilden av den självklara graviditetsprogressionen, ge en känsla av överväldigande ansvar, som övergår i skuld när progressionen uteblir.

Om jag hade gjort något annorlunda, inte ätit den ofrusna laxen?

Kärleksfull mor knyter an

I dag förväntas en god, kärleksfull mor knyta an redan under graviditeten. Detta, menar reproduktionshistorikern Lara Freidenfeldts, har i sin tur förstärkts av marknadskrafter som insett att graviditeten är ett ”window of opportunity” för att hitta nya kunder, eftersom livsomställningen innebär ett förändrat köpbeteende. 

Då kunder ofta är lojala mot det första varumärket de provar inom en ny sfär gäller det att hitta dem så tidigt som möjligt. Det har lett till att företag skickar ut reklam för barnprodukter till kvinnor som registrerar sig på hemsidor, eller laddar ner gravidappar, redan i första trimestern. 

Abortdebatten formar också hur vi kan tänka och tala kring missfall. Anti-abortrörelsen har lobbat för att vi ska förlägga livets start till befruktningsögonblicket och skapat biologiskt ogrundade representationer av att embryon och foster i tidiga graviditetsveckor skulle se ut som små bebisar, för att förstärka den känslomässiga responsen och därmed skulden i att göra abort. 

Försvarare av aborträtten tvingas därmed gå långt åt andra hållet för att markera avstånd, talar ibland om embryon och foster som ”cellklumpar”, och reducerar den emotionella betydelsen av tidig graviditet. 

Det är inte helt lätt att navigera vare sig diskursivt eller känslomässigt kring ett missfall för någon som, liksom de flesta unga kvinnor idag, politiskt är för fri abort. Hur talar jag om missfall utan att använda abortmotståndarnas retorik? Kan jag sörja min förlust och samtidigt kämpa för att andra får välja bort sina graviditeter? 

Det kräver en viss storsinthet och förståelse för människors olika livsvillkor, tillsammans med en fast övertygelse om rätten att bestämma över sin egen kropp.

Ytterligare en aspekt handlar om vår beröringsskräck med både det ”äckliga”, det kroppsliga, kladdiga, påtagligt biologiska, och det existentiella – vår rädsla och ovana inför döden. 

Fjärmade från våra kroppsfunktioner

Missfallet konkretiserar allt detta. I vår moderna tid är många av oss är fjärmade från både våra egna kroppsfunktioner, och från döden som en reell del av livet. 

Vi duschar, skrubbar, rakar, parfymerar och spolar snabbt i toaletten. Vi rynkar på näsan åt mensfläckar, kroppsodör och tecken på åldrande. 

Döden å sin sida är kanske det allra mest svårbegripliga och mest fundamentala livsvillkoret för oss människor, även om det idag till stor del är institutionaliserat. Vi behöver inte, på samma sätt som förr, komma i kontakt med döendet utanför sjukhus, eller ta en aktiv del i omhändertagandet under och efter döden. 

Det behöver däremot den som genomgår ett missfall göra. Många berättelser finns om avvisande från vårdens sida, om ensamheten i att själv ta hand om smärta, blödning och foster. Oavsett hur naturligt eller vanligt det är, är det för individen en ovan, smärtsam och skrämmande situation, ofta kantad av sorg. 

Precis som en förlossning är en högst påtagligt biologisk process för den som genomgår det är även ett missfall det, men utan glädjens förmildrande inverkan. 

Djup sorg eller lättnad

Att prata mer om missfall handlar inte nödvändigtvis om att inskärpa det traumatiska i upplevelsen, eftersom det inte är en allmängiltig känsla, utan att tillgängliggöra fler berättelser att känna igen sig i. 

De kan handla om djup sorg, om behov av stöd och validering. De kan handla om lättnad, eller bestörtning, eller en mild, böljande ledsamhet. De kan handla om att de flesta får de barn de önskar, även de som haft flera missfall.  

Vår förståelse och upplevelse av missfall påverkas av alla dessa tankeströmningar och historiska skeenden samtidigt. Av hälsofokuserad individualism, patriarkala marknadskrafter, strävan efter kontroll och existentiell beröringsskräck. Det är mot denna bakgrund som både ensamhet och skuld formas, såväl som den moderna sorgen. 

Vetskapen om detta gör förstås inte sorgen mindre verklig, men kanske mer begriplig. Inget skingrar ensamhet såsom att inse att vi är en del av större skeenden och tankemönster. Vi är barn av vår tid, även när vi sörjer de barn som inte fick bli en del av tiden.

Upplevelsen blir lättare att bära när vi får tala högt om att missfall är en del av det reproduktiva livet för många av oss. En del i resan mot en familj, mot självkännedom och fascination för livets vackra bräcklighet.