KOMMENTAR. Vi upptäcker dem på en av våra promenader i staden, de små klarröda mopedbilarna. De ser nästan ut som leksaksbilar.

På fordonens sidor kan man i snirklig, handskriven stil läsa företagsnamnet: Fogarolli. Vi går fram till en av dem, ser att fordonets bagagelucka är uppställd. 

Där kan man köpa ekologiskt kaffe i engångsmuggar med plastlock. Vid en kaffemaskin står en barista och skummar mjölk. Stora parasoller skyddar mot både sol och regn. Till trevnaden bidrar även en gigantisk glasburk fylld med biscottis. 

Vi går ett varv runt den lilla mopedbilen som på nära håll ser ut att vara gjord av plast. På sidorna syns förutom företagsnamnet olika symboler, Fairtrades logotyp och EU:s gröna löv som symboliserar ekologiska produkter.

En tredje symbol känner vi inte igen, men ordet Lifegate för tankarna till hållbarhet, till drömmar om en bättre värld. 

Fortsätter se de små mopedbilarna

Veckorna går. Vi fortsätter röra oss i staden, fortsätter att se de små mopedbilarna, förundras över att vi aldrig ser dem i trafiken. Hur förflyttar de sig från punkt A till punkt B? Vi tänker på kvantfysik.

Vi funderar på hur de stora parasollerna, kaffemaskin, bord och barista får plats i de små fordonen. Det är knappt att biscottiburken ryms därinne, tänker vi, får inte ihop ekvationen. 

På internet, läser vi om Fogarollis historia. Företaget, som startade 2006, menar sig ha introducerat ”den italienska kaffekulturen för kaffeälskare överallt”. Som vi minns det existerade kaffekedjor som krängde espresso, caffè latte och cappuccino redan i mitten av nittiotalet. 

Ingen anledning att uppröras, vi lever trots allt i en värld där storytelling är viktigare än att förhålla sig till verkligheten. 

”Familjen betyder allt för oss italienare”, läser vi på Fogarollis hemsida, franchiseföretaget är följaktligen ”stolta att introducera Fogarollifamiljen, en växande skara entreprenörer med samma vision, att sprida den italienska kaffekulturen”. 

Poserar med fordonet

På sociala medier ser vi upprymda franchiseföretagare posera med det lilla fordonet i olika sammanhang, på gator, på mässor. Bildtexter talar om att ”skapa atmosfär”, beskriver hur ”kaffemopeden tillsammans med baristan” möter ”potentiella kunder”. 

Mopedbilen i mässalarna får oss att tänka på rumsliga installationer, på konstnären Björn Lövins utställning ”Konsument i oändlighet – Herr P:s penningar” som visades på Moderna museet 1971. 

Familjeliv och femtiotalstypsnitt, företagets värderingar och estetik verkar vara av det nostalgiska slaget, konstaterar vi. Kanske är kaffemopeden postkapitalismens motsvarighet till det förflutnas korvgubbe med låda på magen. Som om entreprenören Johan Staël von Holstein fått riskkapital för att omvandla obsoleta korvförsäljare till ett mer samtida koncept. 

Nostalgi, javisst, men även Fogarolli kan ståta med ett visst mått av modernitet och medvetenhet. I en pressrelease förklarar en av grundarna att de ”gäster som besöker Fogarollis kaffemopeder är idag väldigt medvetna” och att dessa kunder ”ser ekologiskt och fairtradekaffe som något självklart.”

”Att vi även klimatkompenserar är idag en hygienfaktor då vi hela tiden strävar efter ett hållbart samhälle”, fortsätter grundaren. Företaget verkar ha nått ut med sitt hållbarhetsarbete, på bloggar och i tidningar upprepas information om de klimatkompenserade kaffemopederna. 

Festligt och djärvt

Vi tänker att det både är festligt och djärvt att koppla medvetenhet, hållbarhet och etik till inköp av kaffe i plastlocksförsedda engångsmuggar från mopedbilar.

På hemsidan hittar vi ingen information om hur företagets klimatkompensation, denna ”hygienfaktor”, ter sig. Vi mejlar Fogarolli och frågar. 

Dagarna går, vi får inget svar och fortsätter grubbla. Vi ringer till Fogarolli, frågar vem som kan berätta om företagets hållbarhetsarbete, kopplas vidare till en av ägarna. Hon känner varken till pressmeddelande eller hur företagets klimatkompensation ter sig. Hon ber oss mejla våra frågor. Det gör vi, men hon svarar oss aldrig. 

Vi återvänder till företagets hemsida för en närläsning. Faktiskt, efter att noggrant ha gått igenom alla texter hittar vi en uppgift om företagets klimatkompensation, men kompensationen innebär enbart att Fogarolli gottgör för förbränningen av företagets kaffeförpackningar.

Klimatkompensationen gäller inte kaffe, skummad mjölk, transporter, förpackningar och liknande.

Klimatkompensation hur som helst?

Vi frågar varandra om begreppet klimatkompensation verkligen får användas hur som helst. Eftersom vi själva saknar svar ringer vi till vår vän Konsumentverket. De berättar att få fall prövats rättsligt, men att utgångspunkten är att påståenden om klimatkompensation ska kunna verifieras. 

En av de kampanjer som just nu granskas är Arlas ”Netto noll”, där företaget menar att deras mjölk inte lämnar några klimatavtryck. Påståendet har inte kunnat bevisas, därför togs fallet till domstol. 

Från kaffeföretaget får vi inga svar. Tiden går och vi fortsätter med våra vardagsbestyr och promenader. En tidig söndagsmorgon ser vi en vit skåpbil parkera på en udda plats i Gamla stan, alldeles i närheten av Kungliga slottet, ett av Sveriges skyddsobjekt. 

Vi stannar, på avstånd betraktar vi nyfiket fordonet. Två personer kliver ut, skåpbilens bakre dörrar öppnas, en ramp fälls ner.

Vi får ta del av en mekanisk förlossning, ur skåpbilen rullar en liten mopedbil, mycket söt, klarröd och, naturligtvis, försedd med Fogarollis och diverse miljömärkningars logotyper. 

Saluför ekologiskt kaffe

Mopedbilarna som saluför ekologiskt kaffe behöver alltså ett fordon för att transporteras från punkt A till B. Fordonet som transporteras i andra fordon behöver dessutom energi för att kunna framställa fairtradekaffe och skummad mjölk till alla medvetna konsumenter. 

Därför kopplas ett bensindrivet elverk in i skåpbilens avkomma, allt för att ladda batterierna och fortsätta sprida italiensk kaffekultur. 

Tysta betraktar vi det bensindrivna elverket. Vi tänker på den franska filosofen Guy Debord som i slutet av sextiotalet likande det moderna samhället vid ett skådespel.

Enligt Debord är människan först och sist en manipulerad konsument och i hans föreställda samhälle dominerar skådespelet alla aspekter av livet. 

Vi står kvar, ser på flanörerna, medvetna kunder som köper sitt kaffe eller aktörer i postskådespelssamhället, vi vet inte vilket. Vi tänker på alienation och kulturell appropriering, på storytelling och falska känslor av äkthet. 

Vi går vidare.