KOMMENTAR. För någon vecka sedan medverkade jag i ett panelsamtal om gigjobb. I panelen fanns också inte mindre än två män som lajvat cykelbud i syfte att få ”perspektiv”. 

Den ena var författaren Qaisar Mahmood som ville komma i kontakt med arvet från sin pakistanske far, möta människorna som levererar maten och – i ärlighetens namn – nog mest skriva en bok som ger föreläsargig.

Han är positiv till gigjobben. Att betala mer till buden eller ge tryggare arbetsförhållanden skulle resultera i färre jobb då ingen vill betala mer än det kostar i nuläget.

Boken om erfarenheterna, En av dem, landar i att facken förstör för cykelbud som bara vill vara fria och bygga en framtid för sina barn. Hur han kommer fram till det?  Jag vet faktiskt inte riktigt. Mahmood är bättre på att cykla runt och se människor än att sätta sig in i materiella förhållanden. Kanske för att han själv samtidigt arbetade på en amerikansk konsultbyrå.

Till sist behövde jag ställa frågan: Varför läggs det så mycket energi på företag som inte funkar, som inte går med vinst och som inte klarar av att ge de anställda rimliga villkor?

Ser Good Life

Jag tänker på den frågan när jag ser Marta Dauliūtės och Viktorija Šiaulytės dokumentär Good Life som utspelar sig bland de boende på startupentreprenörs-hotellet Tech Farm i centrala Stockholm.

De boende har valt att leva i ett co-living/co-working space. Det förklaras med att en entreprenör arbetar dygnet runt och här kan de göra det med likasinnade. 

Ofta är det för mycket att ta in. Som när de gör 3D-ritningar över någon kvadratmeterstora nya sovpoddar, ”microapartments”, där man antingen kan få lite mer golvyta, eller stå upp. 

En av husets investerare ser Tech Farm som ett forskningsexperiment på individ-  och samhällsnivå. Här ska man lära sig ”kalibrera sin inre kompass”. Vad något av detta egentligen betyder? Förmodligen främst skattelättnader och urlakad arbetsrätt.

Salig mix av kokain och kapital

Det här är vad en salig mix av kokain, kapital och Burning Man gjort med Handelshögskolans fina ord om en intellektuell ekonomisk elit.

Någon refererar till sig själv som ”professional dreamer and public speaker”. Lite senare ropar han till en aula full med högstadieelever att de ”alla är stora A”. Jag har då ingen aning om huruvida han är där för att övervaka deras nationella prov eller sälja kolloidalt silver.

Det märks att filmproduktionen började i en annan tid, ändå inte för speciellt många år sedan. Borta är idag den fullständigt naiva tech-optimismen.

Den så kallade plattformsekonomin resulterade i företag med sällan helt uppenbar intäktsmodell, som med hjälp av startup-kapital inte bara ska bli framgångsrika på marknaden. De ska dominera den. Först med total kontroll över alla produktionsled utlovas framtidsvinsterna. Ju färre alternativ, desto större möjliga nedskärningar.

Tror du att Marvel blivit uselt av woke Disney? Inte då. Det är kapitalismen, baby. Allt eftersom mediejätten vuxit genom att köpa konkurrensen har man slagit samman, bantat och skurit ned kanalernas kreativa avdelningar.

Oro att bli ersatta av AI

En av anledningarna till att manusförfattarna i Hollywood nu befinner sig i strejk är oron för att de ska ersättas av AI. En inte alls omöjlig nära framtid när mediejättarna blir färre än människohandens fingrar. Varför ska man då alls bry sig om själ eller kvalitet?

Undrat varför Facebook är helt outhärdligt? Processen kallas skitifiering. Först finns företaget för kunden, sedan för annonsörerna och till sist enbart för aktieägarna.

Mycket lite handlar om produkten, de anställda, eller ens kunden i plattfromsekonomin. Det vet vi i dag. Ändå har det pumpats in kapital som gjort grundarna till de rikaste människorna i världen. Företaget WeWork lyckades lura till sig miljarder på att lansera ”kontorslokal med öl-pong” som framtidens innovation.

Men i Good Life är stämningen fortfarande proggressivt nördmys inte helt olik den i ett kollektiv som hängivit sig åt antingen Jesus eller Stalin. Freaks med laptop upprepar maniskt ”när man är en entreprenör…”. 

Det är en egenföretagande fem i tre raggs-tillvaro precis innan världens rikaste techmiljardär, Elon Musk köpte Twitter, sparkade alla som kan något och försöker skapa en affärsmodell av kryptovalutor, sköra manliga egon, rasism och transhat. Det låter ju som en framgångsmodell, men inte ens den bluffen funkade.

Bakom genimyten fanns bara en klåpare med kapital.

Meditativt seminarium

Klipp till Tech Farms meditativa seminarium i ”självledarskap”. En oerhört harmonisk mardröm någonstans i det spännande gränslandet mellan helvetet och näringslivsinspiratören Kjell A. Nordströms hjärna. 

En tjomme berättar glatt att han, som utmaning, outsourcat hela sitt liv till assistenter. Alltså hela sitt liv. Han har inte läst sin email, städat eller betalat räkningar. På fyra år. 

Varför förstår jag inte vad någon alls jobbar med?

”It’s people meeting people in a way.” En kille som utvecklat en gigapp för möbelhämtning ser framför sig att hans ”microentreprenörer” är unga arbetslösa studenter. Någon annan visar stolt upp vad han skapat – en sämre version av Arbetsförmedlingen.

Inga av de här företagen finns kvar idag. Däremot deras effekter.

Good Life begripliggör varför vi tycks ha tappat tron på att någonting alls ska fungera annat än med positivt tänkande, självförverkligande och digital silvertejp.

Tomma ord gör människor rika

De tomma orden om framtidens företagande har förvisso gjort människor rika – på konsultarvoden, egots vibrationer och tomma ord. Men ingen tycks veta hur man skapar verksamheter som bär sig själva.

När jag lyfter frågan om de illa fungerande företagen under panelsamtalet kommer protesterna.

Visst finns exempel på otroliga företag här. Som Spotify eller Amazon!

Amazon behandlar sina lagerarbetare som skit. Men man har installerat en sorts meditationsbajamaja, dit personal går för att gråta.

Spotify betalar, trots sin dominans och Daniel Eks rikedom, fortfarande i stort sett ingenting till de musiker som står för innehållet. Nu har han börjat investera sina miljarder i militär AI.

Det blev ju bra det här.