”Det är vi från förorten som får titta på skotthålen och blodet på vägen”
Sverige kan bli humanismens högborg. Men då behöver människor känna att de inte blickar ut mot välståndet utan lever i det, skriver Daniel Vencu Velasquez Castro (S).
Daniel Vencu Velasquez Castro (S).
KULTURDEBATT. Jag var ett barn som gick från en kommunal skola till en friskola. När jag gick ut nionde klass stängde skolan ner och eleverna som var kvar var tvungna att söka sig någon annanstans.
Under min livstid gick fritidsgårdar från att vara en politisk icke fråga (”klart ungdomarna ska ha någonstans att hänga”) till att bli sprängstoff i den politiska debatten.
Det var som att välfärdsstaten Sverige monterades ned inför öppen ridå men de enda som såg spektaklet var förortsbarnen.
Klassamhället är i sin mest brutala uttrycksform en påminnelse om att vi har misslyckats. Friskolereformen, New Public Management, you name it. 90-talskrisen med skenande inflation ledde till astronomiska räntehöjningar som bokstavligt talat drev människor från sina hem.
Den där kusliga krisen som benämns i slentrianmässiga termer är för många i Sverige en realitet som man tvingats förhålla sig till utan att en haft egentlig koppling till händelsernas utveckling.
90-talister har fått ta konsekvenserna för de snart 30 år gamla politiska misslyckade experimenten.
Barn från förorten åkte till stan
Vi barn från förorten skulle åka in till stan för gymnasieutbildning och i skolan träffade vi andra ungdomar som på sin sextonårsdag fick en BMW-SUV för att övningsköra med eller ungdomar som på loven åkte till varmare breddgrader eller på skidsemester till Alperna med familjen.
Samtidigt mässade våra lärare om hur Sverige var världens mest jämlika land. Sverige, humanismens högborg i en annars så brutal och orättvis värld.
Bland betonghusen i Skärholmen vandrade vi omkring och upplevde att jämlikhetens och solidaritetens Sverige kändes som en saga föräldrarna brukade läsa innan läggdags. På ett kusligt sätt repeterades lärarnas ord i ens sinne konstant.
Världens bästa land. Tunnelbaneresan från innerstan ut till förorten kunde lika gärna varit en flygresa. Vi steg på från terminal 5 på Arlanda flygplats och åkte till de där länderna där allt är orättvist och eländigt.
När vi steg av möttes vi av ett torg fyllt av människor från olika delar av världen. Många människor med trauman från flykten.
Vi möttes av kärlek
Men vi möttes också av en otrolig kärlek. Människor hälsade på varandra. Inte sällan träffade vi på någon och stannade upp för en snabb avstämning om läget. Hemma hos kompisarna bjöds det alltid på mat. Ingen skulle lämnas efter.
Den nyliberala hegemoni som dominerade 90-talisters uppväxt lovade allt åt alla. Men det var den största av lögner från ett politiskt projekt någonsin. För den gav allt åt några få.
Välfärden skulle effektiviseras, men sjuka och traumatiserade invandrare var inte en effektiv målgrupp för vårdföretagen. Barn med språksvårigheter hemifrån och med känslor av tillkortakommande var inte gynnsamt för skolföretagen.
Välfärden utarmades, barnen fick inte lika utbildning, förortsinvånarna fick inte lika vård och livslängden och utbildningsnivån mellan förorten och innerstan var den mest uppenbara markör för klassamhället.
Tilliten till det offentliga minskade, solidariteten mellan varandra var det enda skyddsnät det gick att lita på.
Sverigefiender utsatta för tortyr
Det påminner mig om det fiktiva läger dit muslimer blir placerade i en dystopisk beskrivning av ett fascistisk Sverige i Johannes Anyurus De kommer drunkna i sina mödrars tårar.
I dessa läger blir så kallade sverigefiender placerade och utsatta för tortyr, trakasserier och mord för att straffas för det islamistiska våld som drabbat Sverige.
Utanför Kaningården, som är platsen för detta fiktiva läger, blickar muslimer och andra Sverigefiender ut mot ett land som inte längre accepterar dem. Ett land korrumperat av hat. Därifrån blickar de ut mot Sverige, humanismens högborg, som de aldrig kommer få ta del av.
I den verkliga världen är det inget läger dit människor blir tvångsplacerade. Men i den allra mest brutala av klassamhällen väljer inte människor att bo fattigt, de tvingas att göra det.
Visitationszoner
Debatten om skjutningar handlar inte om hur invånare i förorten ska få känna trygghet, utan om att införa visitationszoner.
Förebyggande åtgärder är något som måste sägas men aldrig konkretiseras, tryggheten tycks inte handla om trygghet för barnen i förorten utan för andra.
Men det är vi som vuxit upp och lever i förorter som behöver se skotthålen i busskuren efter en skjutning, barn tvingas se blodet på vägen till skolan från senaste mordet.
Det är föräldrarna i de områdena som oftast har dubbla jobb som oroar sig för ekonomin och att deras barn ska hamna i livsfarligt trubbel.
Sverige kan bli humanismens högborg
Det kanske är så att i Sverige så blickar barn, unga och vuxna ut från sina fönster mot det som egentligen är Sverige, det land som lovordas i skolor men som inte finns på de geografiska platser där människor som mig är uppvuxna.
De irrationella känslorna som nyliberalismen bygger på där materiella ting är den enda parameter för välstånd kombinerad med en utarmad välfärd har skapat ungdomar som drivs av viljan att lämna ett liv i fattigdom och köpa sig en biljett till humanismens högborg. Kosta va det kosta vill.
Sverige kan bli humanismens högborg. Men då behöver människor sluta effektiviseras bort och inte känna att de blickar ut mot välståndet utan lever i det.
Klassamhället framväxt är ett misslyckande och lösningarna behöver syfta till att öka tryggheten och välståndet för människorna som får ta konsekvenserna av ett ojämlikt samhälle.
