Stöttar liberaler lokförarnas strejkande?
Jesper reder ut hur man som liberal förhåller sig till strejker
u003cstrongu003eHur ser man som liberal på strejker? Och kanske framför allt vilda strejker?u003c/strongu003e
Liberaler tänker ofta principiellt. Ett principiellt svar är att strejker måste tillåtas, eftersom allt annat skulle innebära att arbetare tvingas arbeta.
Men frågan om strejker är mer komplex än så.
Ett juridiskt skydd för strejker kan till exempel innebära att arbetare har rätt att strejka – och att det är otillåtet att avskeda dem för att de gör det, liksom att det är otillåtet att ersätta deras arbetskraft medan strejken pågår. Vad säger liberaler om ett sådant skydd?
Det finns inte ett principiellt svar, utan flera.
Vissa liberaler menar att statens roll bör begränsas till att sköta militär, polis och rättsväsende. Sådana liberaler skulle kunna argumentera att ett strejkskydd sträcker sig utanför statens ansvarsområden.
Staten ska inte erbjuda någon part på arbetsmarknaden ett specialdesignat skydd.
Liberalismen erbjuder alltså inte en, och endast en, syn på strejker
Andra liberaler menar i stället att ett strejkskydd stärker den svagare parten på arbetsmarknaden. Det jämnar ut maktförhållandena och försvarar arbetstagarnas frihet, så att de inte är underställda arbetsköparnas godtyckliga dominans.
Ytterligare andra menar att ett skydd för strejker är den mest pragmatiska lösningen i ett politiskt landskap som exempelvis Sveriges, vars moderna historia präglas av en intressekonflikt mellan arbete och kapital. Sådana liberaler försvarar den svenska modellen för att den är det bästa praktiska alternativet just här och just nu.
Liberalismen erbjuder alltså inte en, och endast en, syn på strejker. Eller endast en syn på vilda strejker, för den delen.
På arbetarnas sida
Faktum är att liberalismen inte ens kräver att man tänker principiellt på saken. Ett alternativ är att utgå från liberalismens idéhistoria och resonera kring hur det liberala idéarvet bäst förvaltas i dag, givet vår tids politiska utmaningar.
Med den ansatsen kan man låta sig påminnas om att den svenska arbetarrörelsen har liberala rötter. Sigfrid Hansson, statsminister Per Albins äldre bror, skrev år 1926 i Tiden: ”Om man skall karaktärisera [1880-talets] fackföreningsrörelse i politiskt avseende nödgas man närmast beteckna den som en liberal arbetarrörelse.”
Vill man förvalta liberalismens idétradition har man skäl att ställa sig på arbetarnas sida, när deras intressen hotas av andra makter.
Frågan om strejker i allmänhet, och vilda strejker i synnerhet, aktualiseras i dag genom de lokförare i Stockholm som strejkar i protest mot att tågvärdarna tas bort från pendeltågen. Hur kan man som liberal tänka på det?
Varför lokförare strejkar
Lokförarnas strejk pågår i skrivande stund. De politiska, juridiska, ekonomiska och sociala orsakerna och följderna är därför inte helt klara. Men så här uppfattar jag konflikten.
Det kinesiska företaget MTR lade det lägsta anbudet på att driva pendeltågstrafiken i Stockholm. För att göra vinst på sin affär måste MTR skära i personalkostnaden. De beställde en utredning om att avveckla tågvärdarna och drog slutsatsen att så kunde ske, utan oönskvärda följder. Det moderatstyrda Stockholm fattade beslut att ta bort tågvärdarna.
Socialdemokraterna lovade i opposition att riva upp beslutet. De menade att utredningen om tågvärdarna var undermålig och hänvisade bland annat till lokförarnas ansvar för resenärernas säkerhet. Väljarna sade sitt i valet och S tog över styret i Stockholm.
Väl vid makten bytte S position. Beslutet att avveckla tågvärdarna ligger därför fast. Kritiker och journalister som försöker ställa S till svars för agerandet blir hänvisade till Miljöpartiet (som har ansvar för trafikfrågor i Stockholm).
Snart träder beslutet i kraft. Samtidigt är fackförbundet Seko, som representerar lokförare och tågvärdar, bundet till ett tidigare avtal som inte ger dem utrymme att utlysa en strejk.
Lokförarna betraktar situationen med desperation.
Politikerna har brutit sina vallöften och förskjuter ansvaret till andra. Fackförbundet har inte tagit vara på medlemmarnas intressen. Lokförarna ser det som sin enda utväg att gå ut i så kallad vild strejk – en strejk som inte är utlyst av fackförbundet, och som därför kan betraktas som otillåten (både avtalsmässigt och arbetsrättsligt).
Liberala reaktioner
Vissa liberaler, som exempelvis Adam Danieli vid justitiedepartementet, menar att lokförarna beter sig “idiotiskt” och “egoistiskt” och “förstör för sina medmänniskor”.
Andra liberaler, som forskaren John Norell, menar att den ekonomiska kostnaden är central för att förstå problemet. Enligt Norells beräkningar landar notan på 130 miljoner kronor. Det är inte politikernas löftesbrott eller fackförbundets misslyckande som orsakar kostnaden – utan lokförarnas agerande.
Ytterligare andra, som exempelvis DN:s ledarskribent Susanne Nyström, menar att “alla i förlängningen vinner på att samtliga parter på arbetsmarknaden håller sig till spelets regler.”
Den svenska modellen är att arbetstagarsidans intressen i konflikter ska försvaras av valda representanter, alltså fackförbunden. Lokförarnas vilda strejk strider mot den svenska modellen och är alltså fel. Jag har själv uttryckt en liknande uppfattning i saken.
Alla är exempel på olika sätt att tänka som liberal. Det finns fler sätt.
Motstånd mot auktoriteter
En liberal analys av den pågående vilda strejken som jag inte har sett, men som är värd att lyfta fram, har sin grund i liberalismens motstånd mot auktoriteter.
Liberalismen föddes i och med folkrörelser mot avlägsna maktkoncentrationer. I Nordamerika slogs revolutionärerna på 1700-talet mot den geografiskt avlägsna brittiske monarken. I Frankrike slogs de mot den vertikalt avlägsna kungen, adeln och kyrkan.
De första liberalerna ville omfördela samhällsmakten från en privilegierad elit till alla med medborgarskap. Rättvisa och jämlikhet hör till liberalismens historiska och ideologiska grundstenar.
Samsyn med socialistiska ideal
Mot den bakgrunden kan man som liberal ställa sig på de strejkande lokförarnas sida. På den andra sidan står då internationella kapitalägare, politiker som bryter väljarnas förtroende och fackförbund som misslyckas med att ta vara på sina medlemmars intressen.
En sådan liberal analys är orienterad kring intressekonflikter i samhället, där starka står mot svaga. Den bottnar i liberalismens idéhistoria och samverkar med socialistiska ideal och praktiker, precis som liberalismen alltid har gjort (med undantag för en period under 1900-talet då liberalismen kapades av nyliberaler).
Det finns alltså inte ett liberalt sätt att tänka på strejker. Inget liberalt ”facit” eller en självklar liberal position som alltid gäller. Liberalismen är en levande tradition där argument och idéer möter varandra och ideologin förändras. Så även kring konflikter på arbetsmarknaden.
