”Facket förlorare när biståndet ändras av Tidöavtalet”
Det svenska biståndet ska förändras, enligt Tidöavtalet. Förlorare blir fackligt aktiva och arbetare världen över, skriver Diakonias generalsekreterare.
Mattias Brunander, Diakonia.
I en intervju i tidningen Fokus säger biståndsminister Johan Forssell (M) att det finns ”stor potential att tänka nytt och göra förändringar”.
I den senaste budgeten förändrades förutsättningarna för människorättskämpar radikalt. Till exempel minskade stödet till Myanmar och Guatemala med hela 60 procent. Den delen av biståndet som granskar makthavare och ökar kunskapen om demokrati, mänskliga rättigheter och effektivt bistånd minskade mest, hela 87 procent.
Att sprida kunskap om behoven, lösningarna och vad pengarna går till har alltså försvårats radikalt.
Exempelvis riskerar Union to Unions stöd till fackförbundstidningars rapportering om fackligt utvecklingsarbete att försvinna.
Om den politiska viljan är att försvaga stödet för biståndet och underlätta en gradvis nedmontering blir det helt logiskt, enligt Lars Diurlin, medieforskare på Stockholms universitet.
Kontraproduktiv politik
Det vi sett hittills av regeringens nytänkande är ett slopat enprocentsmål, en övergiven feministisk utrikespolitik och oklara tankar om handel.
En biståndspolitik som styrs av nationalistiska intressen är inte nytänkande, den är bara kontraproduktiv.
När stödet till biståndet minskar blir människor som fackligt aktiva Sithar i Kambodja ännu mer ensamma. Som ordförande för ett fackförbund för hotell- och kasinoanställda lever hon farligt och riskerar ständigt att arresteras av polisen.
För henne är omvärldens uppmärksamhet livsavgörande när politikerna i parlamentet inte står på folkets sida.
Drabbas av nedskuret bistånd gör också organisationer som arbetar för textilarbetares rättigheter i Asien, gruvarbetare och utsatta befolkningar i gruvområden i Latinamerika och Afrika och fackligt aktiva jordbrukare i Peru.
Backlash mot demokratin
Allvarligt är att flera av regeringens neddragningar skett utan konsekvensanalys eller konsultation med vare sig mottagare av bistånd eller civilsamhället.
Vi är oroliga för att detta bara är en försmak av den nya regeringens arbetssätt. En svensk utrikespolitik som snävar in sitt perspektiv och minskar sitt globala engagemang är inte det vi behöver när vi ser en backlash mot demokratin, fackligt aktiva och att fattigdomen ökar.
Biståndet mår alltid bra av att utvecklas. En ny politik bör fokusera på hur väl insatserna bidrar till målet att stödja människor som lever i fattigdom och förtryck.
Därför behöver regeringen ta lärdom av internationell forskning och principer för biståndseffektivitet enligt OECD:s biståndskommitté DAC.
Kommer den svenska regeringen att utgå från dessa principer och lärdomar?
