När jag var ung sa en utvecklingsekonom till mig att ett välutvecklat land är ett land där rika människor åker kollektivtrafik. Det allmänna skulle vara tillräckligt snyggt för att vara gott nog åt alla. Det är ett sätt att se på utveckling.

Det gick emot mina personliga idéer om rikedom, som kan sammanfattas med verbet: att ösa. Om man var superrik kunde man ju åka taxi istället för buss, jag älskar taxi.

Jag ser på rikedom med tråkigare blick nu. Kanske är jag bara en loser som har gett upp? Kanske är hela samhället en loser som gett upp ambitionen att ösa på? Som istället drömmer om helt vanliga, tråkiga saker, som en fungerande offentlig sektor?

Sviktande demokrati och liberalt arts

Sen nittiotalskrisen har vi sparat in på det offentliga så mycket att välfärden är långt ifrån fet.

Ibland känns det lite som att vi har blivit ett u-land, typ som USA. USA har sjunkande livslängd, sviktande demokrati och folk som skuldsätter sig hela livet för att “läsa” liberal arts. Obehagligt.

Men det jag inte har förstått till fullo är hur en urvattnad välfärd också de facto gör oss fattigare.

I “Människan först! – Om välfärdspolitik som investeringspolitik” argumenterar Lena Sommestad för en generös välfärdspolitik. Inte så glammigt, direkt. Har vi råd med skolmat? Har vi råd med blåa skoskydd? Låga krav. Men kanske är välfärden en bättre investering än vad nu bankerna håller på med?

Välfärden har varit viktig för ekonomisk utveckling, menar Sommestad. Något att klura på när man undrar varför vissa länder blev rika och andra inte.

Läs Vogue, tack

Det är annars svårt att förklara, och blir ännu svårare om man inte ska nämna kolonialismen, vilket Sommestad inte gör. När Afrika och Latinamerika tillslut nämns är det 1970-tal och tredje världen har skuldkris, vem bryr sig om varför. Man kan inte ta med allt.

Kanske hade man kunnat stryka att “lutersk anda” var viktigt för utvecklingen? Jag väljer att tolka det som att det var bra att prästerna slutade babbla på latin. Jag väljer att inte se det som en hyllning till påtvingad etnisk homogenitet. Jag är emot påtvingad etnisk homogenitet, ett radikalt drag bland många.

Demografi ges också en hel del plats i Sommestads förklaring. Få barn är hemligheten till en balanserad befolkning. Det finns sanning i det, men ligger också lite väl nära myten om att överbefolkning är roten till vår skitvärld. Snälla, läs mer Vogue.

Och sjukvården lyckas inte längre kompensera för klass, arbetarkvinnor har sjunkande livslängd

Essäns viktiga poäng är dock att humankapitalet är avgörande. Att satsa på folket är hemligheten till att bli rik. Humankapital är till exempel utbildning och sjukvård. Det gör att man blir smartare, friskare och lever längre. Och plötsligt kan bygga vidare på råvaror, maxa värdet och smida tillväxt. 

Och med tiden blev vi rika. Sommestads påminner om att detta var ett så kallat group effort. Och när vi slutade värna det gemensamma, slutade satsa på att kunna göra det bästa möjliga av det och dem vi har, blev vi fattigare.

Skolan i Sverige jämnar inte ut klasskillnader längre, utan föräldrarnas utbildningsgrad avgör allt mer om man klarar skolan. Och sjukvården lyckas inte längre kompensera för klass, arbetarkvinnor har sjunkande livslängd. Det är dels elakt, dels slöseri på humankapital.

Tämj monstret

Kapitalismen förblir ett monster som måste tämjas, och ett sätt att tämja monstret är via välfärden.

Koncentrationen av tillgångar, när få äger nästan allt, får inte spåra ur helt. Vi måste även ha en gemensam, offentlig sektor som inte svälter ihjäl. Det kräver att man omfördelar. 

Annars blir rikedom något frånkopplat från andra människor, en ensam taxi som gasar på i ett utarmat samhälle. Vi måste lära oss älska bussen igen.

  • Stina Pettersson
    Skribent och deltagare på Aftonbladets ledarskribentsutbildning