Sakta dör föreningslivet i Sverige
En levande idrottsplats är ett sundhetstecken för samhället
Strålkastarljusen från idrottsplatsen jag växte upp på har slocknat. Rösterna från tränarna har tystnat. Missriktade skott har gjort att fotbollarna slutat landa i närliggande trädgårdar.
Jag skriver ”idrottsplatsen jag växte upp på”, för i mångt och mycket var det så. Jag spenderade en stor del av min barndom där. Träning två till tre gånger i veckan, en till två matcher på helgen och en massa ungdomar i rörelse på idrottsplatsen som jag kunde umgås med.
På helgerna spelade seniorlaget. Jag var där i princip varje hemmamatch. Antingen som bollkalle eller åskådare. I idrottsföreningen fick jag vänner och hade en plats, ett sammanhang – ett större syfte.
Idrottsplatsen var min trygghet
Pappa var tränare i samma förening för min storebrors fotbollslag. När han slutade vara tränare blev han en del av föreningens styrelse.
Runtomkring mig fanns ett stort nätverk av vänner, tränare, ledare och föräldrar till andra barn. Jag fick kompisar som jag delade intressen med. Och jag fick lära mig om kamratanda, gemenskap, att inte alltid sätta mig själv främst och att man kan uppnå saker om man arbetar tillsammans.
Idrottsplatsen var en trygg plats jag alltid kunde söka mig till. Jag hade en plats där. Och jag var alltid välkommen.
Nedåtgående trend
Idag ser det annorlunda ut i föreningssverige. Åtminstone på många platser i landet.
Enligt föreningsstatistik.se minskar föreningsidrottandet bland barn och ungdomar i alla åldrar. Och det finns en rad olika anledningar till det.
Pandemin satte sina tydliga spår i antalet ungdomar som utövar idrott. Den kurvan har ännu inte riktigt rätat ut sig.
Men det finns större problem.
Jag har mina föraningar om vilken socioekonomisk bakgrund de barn har vars idrottsutövande kanske får stå åt sidan under pågående inflation
Tränings- och medlemsavgifter blivit allt dyrare. I avfolkningsbygderna är det svårt att få ihop tillräckligt stora grupper barn och unga för att kunna organisera aktiviteter. Även den socioekonomiska bakgrunden spelar roll för huruvida du deltar i föreningslivet eller ej.
Jag har mina föraningar om vilken socioekonomisk bakgrund de barn har vars idrottsutövande kanske får stå åt sidan under pågående inflation.
Vi kan inte ha ett föreningsliv, vars själv grundidé bygger på tillgänglighet och öppenhet, en plats där alla ska kunna vara välkomna, som bara finns till för vissa.
Vi vet att ett starkt civil- och närsamhälle är ett bra botemedel på många av våra samhällssjukdomar. Att just ”min” idrottsplats inte längre är aktiv har inte så stort värde utöver ett emotionellt värde för mig. Men strålkastarljusen verkar uppenbarligen ha slocknat på fler idrottsplatser runtom i landet.
Sluta med billig signalpolitik
I höstas skrev riksdagspolitikern, Fredrik Kärrholm (M), följande på Twitter:
Utöver att jag inte förstår hur det här skulle gå till tror jag att det är att börja i fel ände. Vi behöver en politisk vilja att tillgängliggöra och lägga resurser på ett fungerande, inkluderande föreningsliv där alla som vill ska kunna få delta.
Vi behöver inte mer av den här typen av billig signalpolitik.
Två föreningar blev en
Under min uppväxt fanns det två föreningar i byn. I den ena kunde jag spela fotboll, handboll, innebandy och bordtennis. Jag testade på alla sporter.
Utöver det fanns en konkurrerande förening i byn som bara ägnade sig åt fotboll. Och det är på den idrottsplatsen, i utkanten av byn, verksamheten sker idag.
I min hemort finns nu bara en idrottsförening. Där kan man som ungdom kan utöva fotboll, innebandy och skytte. Men om utvecklingen följer tangentens riktning är frågan hur länge den finns kvar.
Jag förstår att alla inte delar min erfarenhet av föreningslivet. Jag har heller inga planer på att tvinga in alla i idrottsföreningar. Men föreningslivet har en viktig funktion fylla för att ge barn och ungdomar en meningsfull tillvaro.
En dag hoppas jag se strålkastarna vara tända igen på min gamla idrottsplats.
