Privatisera kungahuset
Kanske kan monarkin bli ett aktiebolag med Investor som huvudägare men där vanliga rojalistiska medborgare kan få köpa var sin B-aktie, skriver Jonas Sjöstedt efter att ha läst Kungen – Sveriges ledare skriven av ekonomiprofessor Mikael Holmqvist.
KOMMENTAR. Jag ska erkänna det direkt, jag är helt ointresserad av kungahuset. Jag läser aldrig artiklar om kungen, ser inga TV-program. Med ansträngning kan jag påminna mig vad kungens barn heter, men fråga mig inte om barnbarnen.
När jag var tvungen att lyssna på kungens intetsägande tal vid riksdagens högtidliga öppnande vandrade mina tankar ofelbart till min familjs planer inför helgen eller inköp inför dagens middag.
Inför de journalister och historiker som genomför okritiska och insmickrande reportage om kungen känner jag främst sekundärskam.
Kungahuset är en otidsenlig kvarleva från en fördemokratisk tid. Hur orimligt är det inte att uppdraget som Sveriges statschef ärvs inom familjen Bernadotte, inte utses genom demokratiska val?
Medlidande och tacksamhet
Mikael Holmqvist har tidigare skrivit uppmärksammade böcker om Djursholm och Handelshögskolan. Boken Kungen – Sveriges ledare om kungen blir den tredje delen i serien om Sveriges eliter och hur de konstrueras.
Efter att ha läst den känner jag både medlidande och tacksamhet inför författarens gärning.
Medlidande för att han noga har plöjt enorma mängder enformiga program, tal, inbjudningar, medaljutdelningar och artiklar av och om kungen. Han har läst hyllmeter med hyllningar, hur tråkigt måste inte det ha varit?
Tacksamhet för att han helt struntar i kungens privatliv och i stället fokuserar på kungens roll som statschef.
För en gångs skull görs en systematisk analys av kungens agerande utifrån ett maktperspektiv, inte ett reportage för nöjesläsning om kungafamiljens väl och ve. För även om kungen i stort sett saknar formell politisk makt enligt våra grundlagar så har han en betydande informell makt, inte minst genom att kunna höja upp och ge andra ”kunglig glans”.
Bevakas av nöjesreportrar
Kungabevakningen utförs av nöjesredaktioner, inte politiska reportrar. Några få undantag finns som när kungen ifrågasatt successionsordningen eller uttryckt sin sympati för Bruneis diktator.
Men ingen har tidigare gjort den systematiska analys av kungens roll som Holmqvist gör.
En tydlig bild växer fram ur den noggranna genomgången. Vår statschef är mer än något annat näringslivets kung.
Han lyfter upp och hyllar direktörer och kapitalägare. Han jagar med, delar ut ordnar till, äter middag och reser med den lilla grupp mäktiga män som utgör Sveriges ekonomiska maktelit. Han är storföretagens kung, och mest av allt är han familjen Wallenbergs kung.
Ledarideal för marknadssamhället
Den ekonomiska makteliten har som inga andra direkt tillträde till kungen. Han talar ständigt okritiskt om och framhåller dem som föredömen för vårt samhälle.
Som en röd tråd genom kungens tal lyfter han fram ett ledarideal skräddarsytt för att passa marknadssamhället och kapitalismens ideal.
Det präglar också de tal som riktas till de mer vanliga medborgarna, men då är tonen mer uppfordrande och ibland moraliserande.
Under kungens första år som regent var Tom Wachtmeister förste hovmarskalk, sannolikt hade han stor betydelse för monarkens utveckling. Wachtmeister som tidigare arbetade för Wallenbergföretaget Atlas Copco bodde i Djursholm och var utbildad vid handelshögskolan.
Oavsett om det handlar om viktiga anställda vid hovet, medföljande vid statsbesök eller inbjudna till jakt så är det den typen av kapitalägande manlig elit som är kungens omgivning. Det är de han umgås med, det är deras värderingar han delar.
Systematiskt konstruerad bild
Genom boken fick jag respekt för hur systematiskt hovet konstruerat bilden. Okritiska journalister belönas, kritiska får inte tillträde.
Kungens miljövänsimage används för att försöka skapa en mer folklig bild av monarken. Men hans egen livsstil med många flygresor och stort intresse för motorsport kan knappast kallas särskilt miljövänlig.
Engagemang för scouterna används också för imagebygget. Men även där genomsyras engagemanget av okritisk tilltro till marknadssamhällets ledarideal.
Kritiskt tänkande lyfts inte fram, i stället är det positivt tänkande och hyllningar av entreprenörer.
Kungen besöker gärna industrier och talar om innovationer, men verkar vara måttligt intresserad av kultur eller sociala frågor.
Det blir även tydligt hur hovet till betydande del fungerar och sköts som ett företag. Trots att det handlar om Sveriges statschef är insynen i kungafamiljens ekonomi begränsad. Här gäller inte offentlighetsprincipen och riksrevisionen utför inga granskningar.
Det gör det enklare att bygga upp en bild av kungen som ”hela Sveriges kung” trots att hans agerande mest verkar gå ut på att vara kung för hela Svenskt Näringsliv.
Självklar överklass
Att kungen är överklass är en självklarhet. Men han är unik eftersom han i egenskap av kung också kan låna ut sin glans för att bekräfta och upphöja andra till överklass. Det är ingen tvekan om vilka han då främst väljer – landets ekonomiska elit.
På så vis bidrar kungen till att befästa och bekräfta det ekonomiska system som samlar så mycket makt och rikedom hos ett fåtal mäktiga personer och familjer.
Näring åt att bli republik
Holmqvists granskning kan också ge näring åt debatten om Sveriges ska ha kvar monarkin eller införa republik. Kungen verkar dela direktörernas ideal och värderingar.
Han hjälper företagen att ”öppna dörrar” vare sig det handlar om handel med Finland eller att få det Saudiska kungahuset på gott humör. Han utser företag till kungliga hovleverantörer. Han verkar trivas bäst i direktörernas sällskap.
Den naturliga lösningen på frågan om Sveriges statsskick vore därför att privatisera kungahuset och omvandla det till ett företag.
Det ligger ju också ”i tiden” som kungens valspråk säger. Kanske kan monarkin bli ett aktiebolag med Investor som huvudägare men där vanliga rojalistiska medborgare kan få köpa var sin B-aktie.
De företag som tycker att kungen gör så mycket nytta för dem kan få betala sponsorpengar för att finansiera middagar och medaljer. Kungen själv skulle kunna jobba på som vanligt.
Så kan vi andra få välja oss en president för hela Sverige.