När staten snålar är det du som får betala
Räntehöjningar kostar och det är ett mänskligt pris vi betalar.
Den brittiska centralbanken har ett eget museum och där finns det en riktigt rolig leksak. Jag var i London i våras och kronan var inte särskilt stark då heller, men museum i England är fortfarande gratis.
Det var så jag hamnade framför bankmuseets “Inflationsbekämpare”.
Spelet som visar hur ränta fungerar
Leksaken var alltså en boll, på en planka, oåtkomlig innanför en glaskupa. Kopplad till plankan var en spak som det stod “RÄNTA” över.
Om man höjde spaken rullade bollen åt vänster, där det stod “Inflationen är för låg”.
Om man sänkte spaken rullade bollen åt höger. “Inflationen är för hög” stod det där.
Tricket var att hålla spaken så att bollen balanserade precis i mitten på plankan. Där stod det “2%” och om bollen låg kvar där ett tag ljöd trumpeter och fanfarer. Grattis, du har lyckats kontrollera inflationen!
Ibland började hela plankan skaka av en “ekonomisk chock”. Då blev det svårare att hålla spaken rätt, men till 2% skulle den, det var inget snack om saken. Och spaken var fortfarande ens enda redskap.
Barnet jag var på museet med tyckte såklart att det här var en skittråkig leksak. Men jag älskade den, för den fick mig att känna mig smart.
Ett lite väl begränsat sätt att se på inflationsbekämpning, tänkte jag självgott. En hel samhällsekonomi får ju inte plats innanför en glaskupa!
Mänskligt pris vi betalar
Jag tänker på leksaken dagligen numera.
Den tidigare finansministern Gunnar Sträng sa en gång att om det var en isolerad målsättning med stabil inflation så borde det vara “relativt lätt att realisera”, men att man då fick betala priset: arbetslöshet, sänkt standard och underkonsumtion.
Räntehöjningar kostar, och det är ett mänskligt pris vi betalar.
Till skillnad från museets leksak tar det tid för bollen att börja rulla i den riktiga världen, och som en snöboll blir den successivt både större och snabbare. Det kommer ta tid innan vi till fullo känner av höjningarna av räntan.
Än längre fram kanske vi kan konstatera att kriser lamslår samhället allt oftare, och vi tar oss kanske ur dem, men de rikare blir rikare och de fattigare fattigare under tiden.
Alla drar sitt strå till stacken
På båda sidorna av avtalsrörelsen ber man nu snällt om att Riksbanken ska vänta med fler räntehöjningar.
Avtalsrörelsen visar inga tecken på flippa ur, tvärtom. Nu blir det kraftigt sänkta reallöner, för alla ska dra sitt strå till stacken.
Vi undviker en löne-prisspiral, men vi kommer inte åt pris-vinstspiralen som uppstår när företagare skyfflar över de ökade energikostnaderna på konsumenterna och tar ut historiskt höga vinster.
För att komma runt det skulle vi behöva en beskattning av de som skor sig på krisen och hjälp till dem som riskerar att gå under när sparpengarna tagit slut.
Men finanspolitiken har lämnat walk-over. I stället finns bara penningpolitiken, och dess leksaksmodeller.
När staten snålar får man fixa biffen själv
Vi får i stället sitta och läsa i tidningen att Ingves säger att domedagen är här, att vi faktiskt inte alls borde ha lånat pengar.
Jämfört med andra länder har Sverige låg statsskuld, men väldigt hög privat skuldsättning.
Det verkar inte vara ett individuellt dåligt val alla löntagare har gjort, utan om staten snålar måste man helt enkelt fixa biffen själv.
Typ belåna sig. Och sen betala dyrt för det.
När krisen kommer räcker inte de lösningar som Bankmuseets “Inflationsbekämpare” försöker övertyga barn med.
Vi lever i ett samhälle, ett ojämlikt land, där vi har fler redskap än räntan för att ta oss ur en ekonomisk kris.
Vi skulle behöva en finanspolitik som erkänner att Sverige är ojämlikt, att inflationen slår hårdast mot de svagaste, och sen agerar därefter.
Inflationsmålet på 2% är ett medel, ett samhälle ska verka för sina människor.
