ESSÄ. Det är en sval januarikväll i Memphis, Tennessee när blåljus plötsligt syns i Tyre Nichols backspegel. När han öppnar dörren sliter poliserna ut honom ur bilen. Deras tonläge är högt och vapnen dragna. Nichols frågar vad han har gjort men möts bara av en lavin av svordomar.

Polisens uppmaningar är många och motstridiga. ”Lägg dig på marken!”, skriker en av dem, när Nichols redan ligger på marken. ”Lägg handen bakom ryggen innan jag bryter den” skriker en annan. När pepparsprejen träffar Nichols i ansiktet och polisernas elpistoler åker fram får han panik. Han tar sig upp på fötter, sliter sig ur polisernas grepp och springer mot sin mammas hus.

När poliserna kommer ifatt honom börjar tortyren. Hans ansikte pressas mot asfalten och hans händer är bakbundna medan poliserna går loss.

Knytnävar i ansiktet, batonger i nacken, sparkar i huvudet. Där, bara några hundra meter från sin mammas hus, misshandlas Nichols så svårt att han tre dagar senare avlider. 

Nichols var FedEx-arbetare

Tyre Nichols var en 29-årig FedEx-arbetare. På fritiden var han hobbyfotograf och skejtare. Han hade en fyraårig son. Nu är han det senaste namnet i en makabert lång lista över svarta obeväpnade amerikaner som dödats av polisen. Men fallet sticker ut av flera anledningar.

Historiskt hör det till vanligheten att polisens dödande av svarta amerikaner blir förstasidostoff först efter att en video över händelseförloppet läckt. Historiskt har det även krävts omfattande demonstrationer innan de inblandade poliserna grips, disciplineras eller straffas, om det ens sker över huvud taget. 

Minns mordet på George Floyd i maj 2020. Filmen spreds snabbt på sociala medier, världen över, men ändå krävdes det fyra dagar av intensiva protester innan poliserna greps. Eller Ahmaud Arbery, som i februari 2020 sköts ihjäl av två män, en av dem en ex-polis, under en joggingtur. 

Först när videoklippet spreds på nätet greps männen. Över två månader hade då hunnit passera. Daniel Pantaleo, polismannen som år 2014 ströp ihjäl Eric Garner för att ha sålt cigaretter illegalt, är ett annat exempel. Han fick sparken först 2019, fem år efter mordet. 

Polisen ville förekomma protester

Men den här gången var annorlunda. Nu försökte polisen förekomma protesterna. FBI var snabba med att inleda sin granskning och i slutet av januari utannonserade Memphispolisen att de sparkat fem av de inblandade poliserna.

Man utlovade full transparens och avslöjade att det skulle släppas en samling videoklipp som visade händelseförloppet. 

De fyra klippen utgjordes av både polisens kroppskameror samt en stationär bevakningskamera. Ljudupptagningar kompletterade bilderna. 

Filmerna är motbjudande. De visar upp polisernas oerhörda brutalitet och totala likgiltighet inför Nichols lidande. Ingen av poliserna tog chansen att avbryta misshandeln, ingen av dem försökte säkerställa att han fick den akuta vård som kanske kunnat rädda hans liv. 

På ljudupptagningarna hörs i stället hur de, uppspelta och andfådda, skämtar med varandra. 

Poliser började väva en lögn

Förutom att avslöja den grova misshandeln och polisernas loja agerande efteråt, avslöjar filmerna också hur poliserna tidigt började väva en lögn om det inträffade. ”Han är hög som fan”, säger en av dem. ”Den jäveln förstörde min radio”, säger någon. ”Han sträckte sig efter mitt vapen” säger en tredje. 

Replikerna är ett sätt för poliserna att skydda sig, att understryka att allt skedde i självförsvar. De utgör början på deras version av händelseförloppet, en version tänkt att få dem att slippa undan repressalier.

Uppgifterna repeterades även skriftligt, i polisrapporten som skrevs bara timmar efter dödsmisshandeln. I den står det att poliserna stoppat honom för vårdslöshet i trafiken och att han därefter anföll dem. Rapporten beskriver till och med en av poliserna som ett offer för Nichols attack. 

Men inget av det syns på några av filmsekvenserna som släppts: varken Nichols påstådda vårdslöshet i trafiken, att han försökte slå poliserna eller att han försökte ta deras vapen. Det enda som syns  – men som av en händelse inte omnämndes i rapporten – är polisernas brutala misshandel av honom. 

Floyd-fallet var missvisande

Det är knappast första gången lögnaktiga uppgifter förekommer i polisrapporter. Även i fallet George Floyd var den initiala rapporten full av missvisande uppgifter. Den hävdade exempelvis att Floyd dött av ett hälsoproblem och nämnde inget om knäet som trycktes mot hans nacke i nästan nio minuter.

Det andra som många har reagerat på i fallet med Tyre Nichols är att inte bara han var svart, utan även de fem poliser som var involverade i dödsmisshandeln. En sjätte, vit, polis var med under det inledande trafikstoppet och sköt sin elpistol mot den flyende Nichols men var inte med när han dödades.

Hur svarta poliser kan ha ihjäl en annan svart på det här sanslösa sättet verkar vara en fråga som förvirrar. Det är en fråga som kräver andra svar än det ofta förenklade: ”rasistisk vit polis dödar svart man”. Men för de av oss som länge har bevakat polisbrutalitet är det inget uppseendeväckande. Författaren James Baldwin skrev redan 1985, i boken ”The Evidence of Things Not Seen”:

”Vi brukade säga, ’om du måste ringa en polis’ – för det gjorde vi nästan aldrig – ’försök att för Guds skull se till att det är en vit.’ En svart polis kunde fullständigt förgöra dig. Han visste betydligt mer om dig än en vit polis kunde och du var försvarslös inför denna svarta broder i uniform vars hela anledning till att andas verkade vara hans förhoppning om att bevisa att han må vara svart, men att han inte var svart som du.”

Kan inte räkna med mildare behandling

Baldwin menar att man som svart amerikan inte ska räkna med mildare behandling från svarta poliser, snarare tvärtom, eftersom de vill visa för sina icke-svarta kollegor eller chefer var deras lojalitet ligger. Resonemanget känns igen från rapgruppen N.W.A:s ”Fuck the police” (1988) och filmklassikern ”Boyz in the Hood” (1991). 

Men dessa vittnesmål från musikens, filmens och litteraturens värld är inte hämtade ur luften. De senaste decenniernas ökade representation – fler svarta poliser, polischefer, åklagare, domare och borgmästare – har gjort lite för att förhindra faktumet att obeväpnade svarta amerikaner fortfarande löper ungefär tre gånger så hög risk att skjutas ihjäl av polisen i jämförelse vita amerikaner. 

Eller som journalisten och författaren Ta-Nehisi Coates varnade för i en text för Washington Monthly redan 2001:

”Mångfald inom polisavdelningar är inte ett botemedel mot brutalitet så länge som afroamerikanska poliser är uppfödda på samma stereotyper som deras vita kollegor.”

Problemet med den amerikanska polisens övervåld kan inte enbart förklaras med ras eller etnicitet. Klassaspekten är också avgörande. Över hela världen är det fattiga människor som övervakas mest av polisen, och som en följd därför löper störst risk att fängslas, misshandlas, till och med dödas. Så är det även i USA, där statistik från 2022 visar att 19,5 procent av svarta amerikaner lever i fattigdom, i jämförelse med 8,1 procent vita.

Har ihjäl vita människor också

Den högre takten som svarta dödas i gör att svarta offer oftare resulterar i rubriker, men den amerikanska polisen har varje år ihjäl mängder av vita människor också. Forskning pekar på att det i betydligt högre utsträckning är fattiga vita som drabbas. 

Till ras- och klassaspekterna kan man lägga till militariseringen av polisen, polisens tystnadskultur, bristande juridiska påföljder för poliser som begått överträdelser och krav från politikerna om att producera fler gripanden för att i valrörelser kunna visa att man varit ”tough on crime”. 

Dessutom är polisutbildningen ofta undermålig. Beroende på delstat räcker det med en utbildning på 10 till 36 veckor för att bli polis. Det kan jämföras med Sverige där grundutbildningen är på två år, följt av en sex månaders aspirantutbildning. 

Allt detta skapar ett recept för polisbrutalitet. Förövarnas hudfärg är ovidkommande, problemet är institutionellt. Att det är okej, till och med uppmuntrat, att gå hårt mot svarta och andra minoriteter, men också fattiga vita, sitter i väggarna på många polisstationer.

De fem som slog ihjäl Nichols står nu åtalade för bland annat mord. Ytterligare poliser, samt akutsjukvårdarna som anlände men som dröjde nästan 20 minuter innan de undersökte Nichols, har fått sparken. 

Makthavare kan inte andas ut

Demonstrationer mot polisvåldet har hållits runtom i USA, men de har gått lugnt till, potentiellt ett resultat av polisens strategi att försöka föregå vreden. Makthavare har dock inte råd att andas ut. För att ha en chans att nå verklig förändring krävs politiska beslut som driver igenom omfattande förändringar i polisarbetet.

President Joe Biden och vicepresident Kamala Harris har uttryckt sin vilja att få igenom polisreform genom att på nytt väcka liv i den så kallade George Floyd Justice in Policing Act. 

Det är ett förslag som innehåller mängder av regleringar, från att förbjuda polisen att använda strypgrepp till att införa träningsprogram mot rasprofilering.

Förslaget passerade representanthuset under både 2020 och 2021, men föll i senaten och förhandlingarna med republikanerna och har sedan dess kört fast. 

Det återstår att se om Tyre Nichols död blir det som till slut lyckas tvingar fram en överenskommelse, eller om fler människor ska få sätta livet till medan politikerna gnabbas.