Kriminologen orolig över våldstrend: ”Så får vi inte ha det”

Hemma hos kriminologen Sofia Wikman vakar en uppstoppad ormvråk med utbredda vingar över ett arkivskåp med 40 000 arbetsskadeanmälningar. Alla gäller just hot och våld. 

– Typiskt när jag läser dem är att jag tänker ”herregud, det här hade gått att förebygga”, säger hon.

I anmälningarna finns ofta vardagsnära åtgärdsförslag från de närmst berörda. Det kan stå till exempel ”lås knivlådan”.

– Hörsammar man de råden kan man få bättre arbetsmiljö, säger Sofia Wikman.

Men hon tycker att det oroande ofta framgår att samma typ av händelse har upprepat sig.

– Så får vi inte ha det. En enstaka gång kan saker hända, men när det kan hända igen och igen blir det faktiskt arbetsmiljöbrott.

Mord och mordförsök

Just nu arbetar Sofia Wikman, som är docent i kriminologi vid Gävle Högskola, bland annat med ett forskningsprojekt om hur hot och våld i arbetslivet kan förebyggas. Men hon har i många år forskat om våld i arbetslivet ur olika aspekter och hon betonar att det har ökat, i vissa yrkesgrupper.

– I vård, skola och omsorg.

Den senaste tiden har också våld mot de här yrkesgrupperna hamnat i blixtbelysning gång på gång.

En man i 20-årsåldern dömdes i måndags till rättspsykiatrisk vård för mordet på en anställd kvinna på LSS-boendet där han bodde. Strax före jul fastställde hovrätten en livstidsdom mot en ung man som dödat två lärare på Malmö Latinskola. Förra veckan skedde ett mordförsök på ett gruppboende i Stockholm, främst skadades en annan boende men även en anställd angreps.

Nyligen presenterade Arbetsmiljöverket en rapport som visar att arbetet mot hot och våld brister bland annat på LSS-boenden och HVB-hem.

Igår, torsdag, skrev också Arbetet om att en det lagts en rad skyddsombudsstopp om hot och våld i omsorgen sedan slutet av förra året. I ett par av dem hade frågan om att sätta in väktare för att kunna utföra vård och omsorg hemma hos klienter.

”Kortsiktiga lösningar”

Sofia Wikman säger att det har skett en förskjutning där man gått från att se hot och våld som en arbetsmiljöfråga till att se det som ett säkerhetsproblem. Hon tror att det kan vara ett sätt att visa att man tar situationen på allvar genom att koppla in en säkerhetsavdelning. Men hon tycker att man måste ta problemet på allvar i det förebyggande arbetsmiljöarbetet i stället.

– Man tar bort problemet från den som känner det bäst. Det kommer någon utifrån i stället. Det blir mer kortsiktigt, man löser en enskild situation men inte det problem som ligger i botten.

Sofia Wikman säger att det är tydligt att problemen med hot och våld i välfärden i Sverige har ökat parallellt med att resurser och bemanning har minskat. Hon tror på ett orsakssamband som hon ska studera närmare framöver.

– Men stress har självklar betydelse, det vet vi från tidigare forskning, säger hon.

I vissa fall handlar det om bemanningen i den enskilda situationen, att man inte har bemannat upp efter behovet där och då.

I andra fall är det mer komplext, då det är tidigare i systemet något brustit.

”Inte fått rätt stöd”

Sofia Wikman menar att man måste se på välfärden som en helhet när man pratar om resurser och bemanning. 

Förr eller senare visar det sig någonstans om man inte har kunnat möta människors behov i tid. Ett skoldåd hade kanske till exempel inte hindrats av mer personal på plats just där och då – men av bättre möjligheter för samhället att stötta gärningspersonen tidigare.

– Det är som de där grodorna man slår ner på Gröna Lund. Om inte välfärden har utrymme att hantera ett hjälpbehov ordentligt från början utan bara slår undan problemet kommer det poppa upp någon annanstans.

Hon säger att hon har sett i sin forskning att de som utför våldet ofta är människor med ett hjälpbehov som inte riktigt fått det stöd de borde haft.

– När man lägger ihop pusslet är det ganska tydligt att hot och våld i arbetslivet ofta är ett symptom på en ickefungerande verksamhetsstruktur, att det är grus i maskineriet. Klienter och patienter blir arga för att de väntat sig något annat.

”Fika förebygger”

Sofia Wikman betonar också den förebyggande betydelsen av att arbetslivet ger utrymme för fikarast.

– Någon kanske säger där att ”det kändes lite konstigt med den brukaren idag” och så säger en kollega att ”ja, men jag kände också det, vi borde kanske kolla upp vad som är på gång”. Så fångas något upp i tid för att man har hunnit prata med varandra.

Så länge de här resurserna, de som ger utrymme för till exempel samtal och bemanning efter behov, saknas tycker hon att debatten om olika metoder för bemötande hamnar snett. Den senaste tiden har till exempel effekten och innebörden av så kallat lågaffektivt bemötande varit omdiskuterat.

– Men när det inte finns tid för något bemötande alls är det inte meningsfullt att diskutera metoder, säger Sofia Wikman.

Hon nämner en rapport där IVO, Inspektionen för vård och omsorg, nyligen riktade hård kritik mot sjukvården, bland annat för att patienter blir liggande i korridorer utan tillräckligt med mat och vatten. ”Den mest grundläggande patientsäkerheten kan inte tillgodoses”, skrev IVO.

Sofia Wikman menar att den situationen måste lösas först. Om man i stället talar om metoder gör man ett strukturellt problem till en individuell fråga, tycker hon. Fokus hamnar på att personalen inte har gått rätt kurs eller att klienterna är jobbiga – i stället på för bristen på resurser och personal.

– Kontinuitet inom vård, skola och omsorg är brottsförebyggande, säger hon.