RECENSION. Datorrollspelet Skyrim inleds med att du vaknar upp på en hästkärra på väg till din egen avrättning. Innan bilan faller lyckas du fly, för att sedan upptäcka att du är en dragonborn – en varelse född med en gudabenådad makt.

Filmen Dogborn börjar snarlikt. På golvet i en byggbarrack där två hemlösa tvillingar vaknar. Fast till skillnad från Skyrim snackar vi här om vanmakt.  Med varken mat, pengar eller tak över huvudet är varje dag en kamp. 

Som sista utväg fixar deras kusin jobb till dem. Det är välbetalt och till synes enkelt, allt de behöver göra är att lämna av en vara. Mer komplicerat blir det när leveransen består av minderåriga flickor.

Isabella Carbonells långfilmsdebut är en av de mer omtalade nordiska bidragen på årets upplaga av Göteborgs filmfestival.

Men förhandssnacket har mest handlat om rapparen Silvana Imam som skådespelardebuterar som den hårda tvillingsystern, en karaktär som åtminstone attitydmässigt har en del gemensamt med Imams artistpersona.

Inget fel på Silvana Imams prestation

Det är inget fel på Imams prestation, tvärtom är den stabil. Dynamiken mellan henne och Philip Oros, som spelar tvillingbrodern, funkar också. Men vi har sett det många gånger förut.

Systern hanterar den hopplösa tillvaron med en utåtagerande explosivitet medan brodern vänder sin frustration inåt. Han har inte sagt ett ord sedan de flydde från Syrien.

Det är en trop som har funnits sedan John Steinbecks historia om daglönarna George och Lennie i Möss och människor, och säkert längre än så. Men Dogborn är inte en film som står och faller på samspelet mellan karaktärerna. 

Den är en i mycket högre grad estetisk upplevelse.

Utspelar sig nattetid

I programbladet för Göteborg Filmfestival läser jag att det är en ”kolsvart resa genom samhällets utkanter, där neonljusen pulserar”. Och de skojar inte.

Filmen utspelar sig nästan uteslutande nattetid, och alla ljuskällor ser ut att vara lånade från Blade Runners kulisser. Vare sig det är självlysande mobilsladdar eller julpynt så pulserar det likt belysningen i red light districts fönster.

Dogborn ser ut och låter som en film av Nicolas Winding Refn (Drive, Pusher) och återanvänder flera av danskens mest förekommande teman; den undre världen, hämnd och hotet om våld som ständigt puttrar under ytan.

Men där Refn på sistone blivit en parodi på sig själv med tv-produktioner som Copenhagen Cowboy där de enormt långsamma kamerapanoreringar ibland misstolkas för substans är Dogborn en rakare historia. Som dessutom bottnar i verkligheten och är sprungen ur regissörens genuina ilska.

Hämtat från verkliga trauman

Det här är en film som Isabella Carbonell har velat göra sedan hon var sjutton år, och som hon sedan dess har ägnat många år åt att förverkliga.

Hon har studerat trafficking på universitetet, läst förundersökningsprotokoll och vittnesmål från verkliga fall. 

Allt som händer i filmen är hämtat från verkligheten. Resultatet är ett slags hämndfilmskollage av trauman.

Om Carbonells mål är att göra en film om människohandel som inte ser ut som en Lilja 4-ever-cover har hon lyckats. Dogborn är snarare en svensk Drive om trafficking, där innehållet ibland får stå åt sidan för det visuella.

Sprakande neon det mest intressanta

Visst finns här starka scener och ett par riktigt fina rollprestationer. I synnerhet det lilla kinesiska barnet som måste ha på sig en skolflickeuniform för att uppfylla torskarnas fantasier står för några av filmens mest mänskliga ögonblick.

Men lite för ofta är de sprakande neonfärgerna det mest intressanta som händer i bilden.

När Isabella Carbonell kliver upp på scenen efter den svenska premiärvisningen får hon frågan vad hon vill ha sagt med filmen. Hennes svar är snabbt och självsäkert: 

– Sluta sexualisera skolflickor!

Dogborn är en lovande debut med ett hedervärt budskap. Men den når inte riktigt ner till hjärteroten.