Ni är besatta av lucior och Ebba Buschs falukorvar
Tre konkreta förslag mot klassamhället
Dagens Sverige är ett klassamhälle. Ett brutalt sådant. Och det värsta av allt? Ibland verkar det som om arbetarrörelsen har gett upp.
Hatet mot klassamhället är borta. Ilskan är förtvinad.
I stället har politik blivit underhållning, och opinionsbildning ett sätt för kulturradikaler att förverkliga sig själva.
Göran Therborn skriver i Kapitalet, överheten och alla vi andra att Sverige från 1860-talet och i 120 år fram rörde sig mot minskat fåvälde, mindre ojämlikhet och utvidgade sociala rättigheter.
Men under 1980-talet vänder utvecklingen. En priviligierad överhet med påtagliga tendenser till korruption är tillbaka, på bekostnad av alla oss andra.
När Andreas Cervenka några år senare i sätter siffror på det nya klassamhället i Girig-Sverige är det chockerande.
De 542 rikaste personerna äger mer än 80 procent av svenska folket. Sverige blir rikare och rikare, men majoriteten får inte del av den växande kakan. Nästan allt går till toppen.
Ett på riktigt trasigt land
Världen är inte rättvis. Det har den aldrig varit, och det kommer den aldrig att bli.
Orsaken är enkel. Vi människor drivs av begär, egna ambitioner och känslor vi inte alltid begriper. Rättvisa är inte vår främsta drivkraft.
I sanningens namn vore också en tillvaro med millimeterrättvisa ganska tråkig. En sådan värld vore avskalad på mänsklig kreativitet, brister och spontanitet.
Men, men det sagt. Nog fan måste vi kunna bättre än så här? För ingen kan påstå att vi ens är i närheten av ett rättvist samhälle idag.
Sverige är trasigt. På riktigt trasigt.
Du som läser den här texten borde ha det bättre, du förtjänar bättre.
Ingen borde jobba 40 timmar i veckan, och verkligen inte tills vi är 69 år, för att se vår lön försvinna till banken, elbolagen och matvarubutiken.
Allt handlar om falukorvar
Egentligen är det märkligt. Sverige har aldrig varit rikare än vad vi är idag. Vi har heller aldrig haft mer kunskap eller bättre teknologi än nu. Det här borde vara en tid för utopier.
I stället har politik reducerats till senaste tweeten från Björn Söder, en jacka (eller falukorv) från Ebba Busch, diskussioner om lucia, skolavslutningar och annat trams som går på autopilot.
Ursäkta, men vem bryr sig? Varför är vissa så besatta av detta?
Och tyvärr, om ni på allvar tycker det är en viktig samhällsfråga vad lucia har mellan benen, oavsett er position i sak, så är ni förmodligen en del av problemet.
Tre förslag mot klassamhället
Vad Sverige behöver är praktiskt genomförbara förslag som på allvar tar itu med klassamhället.
Här kommer tre reformer jag menar skulle göra Sverige lite mer rättvist.
- Höj barnbidraget med 5 000 kr per år. Reformen finansieras genom att demokratin tar tillbaka ägandet över elnäten och lägger vinsterna på barnbidraget.
- Sänk kostnaden för alla bolån med 10 000 kr per år genom direktiv till den statliga bolånebanken SBAB.
Om SBAB halverar sin vinstmarginal, och därmed pressar andra banker till samma sak, så kommer i snitt alla svenska hushåll med bolån spara 10 000 kr årligen. - Ge alla som tar studenten 50 000 kr på ett ISK-konto. Finansieras genom en skatt på 1 procent på den rikaste procenten inom ISK.
Tycker du dessa förslag är radikala? Det är dom inte.
En folkligare rörelse
Det är sunt förnuft att svenska medborgarnas intressen väger tyngre än bankernas, elnätsbolagens och de ultraförmögnas.
Det radikala är att acceptera status quo, en ordning där svenska folket inte får en rättvis del av kakan.
Jag är övertygad om att framtiden är vänster. Men då behöver arbetarrörelsen bli mer folklig och anamma ett majoritetsperspektiv.
Såväl i vilka frågor vi fokuserar på som vilka lösningar vi presenterar.
Dagens Sverige är ett brutalt klassamhälle där de ultrarika står mot resten.
Och just nu vinner de ultrarika. Det är dags att vi börjar kämpa tillbaka.
