SLUTREPLIK. I en replik på min och Susanna Gideonssons debattartikel skriver Jessica Forss Katz, från Almega Hemserviceföretagen, att avsikten med rutreformen inte var fördelningspolitik.

Det stämmer att rutavdraget inte har motiverats med att det ska fördela resurser från rik till fattig.

Men avdragets konstruktion blir fördelningspolitisk eftersom det fördelar resurser från fattig till rik. Nästan hälften av statens kostnad för avdrag för hushållsnära tjänster går till tiondelen med högst inkomster. 

Rutavdragets fördelningsprofil ökar ojämlikheten och undergräver stödet för en av de viktigaste pelarna för att skapa ett jämlikt samhälle – den gemensamt finansierade välfärden som fördelas efter behov.

Personer kan köpa sig hjälp

Personer med höga inkomster har inte längre ett intresse av att det finns barnomsorg på kvällar och helger eller att hemtjänsten har tillräckligt med tid att städa.

De kan köpa sig den hjälpen, med halva kostnaden betald av staten. Då är det lätt att fortsätta kräva lägre skatter och en ”effektiviserad” välfärd. 

När den generella välfärden är av hög kvalitet så skapar den en vilja bland breda grupper att betala skatt. Alla bidrar och alla får välfärd när de har behov.

Rutavdraget har politiskt stöd

Det listiga med rutavdraget är att det lyckas bygga ett politiskt stöd på individnivå trots den orimliga fördelningsprofilen.

Pensionären som får råd med en storstädning eller fönsterputs när kommunen skurit ned på tiden för hemtjänst, eller en vanlig löntagare som har råd att köpa en flyttstädning, ser förstås fördelar med det, men missar vart de stora pengarna går.

För de som verkligen tjänar på rutavdraget är det övre medelklasspar som kan anställa en barnflicka och få hälften av lönekostnaden upp till 25 000 kronor i månaden betald av alla oss andra.

Som forskarna Sara Eldén och Therese Anving har visat, ger det den familjen möjlighet att förverkliga ideal om jämställdhet mellan föräldrarna och ett gott föräldraskap, men det blir en fråga om ekonomi vilka familjer som får den möjligheten.

Orimligheten i detta blir uppenbar först när vi tittar på rutavdragets fördelningsprofil. 

De med högst inkomst drar ifrån

Häromdagen visade SCB att inkomstskillnaderna fortsätter att öka. Framför allt beror det på att tiondelen med högst inkomst drar ifrån med kraftig förbättrad ekonomisk standard.

Inte minst den här vintern, när många LO-familjer går back, måste vi genomskåda högerreformer som rutavdraget.

Vi kan inte ha kvar politiska system som främst gynnar de rikaste utan måste satsa våra gemensamma resurser på reformer som ökar jämlikheten.

  • Ulrika Lorentzi
    utredare LO