RECENSION. Det är med en viss förväntan jag går till Pustervik vid Järntorget i Göteborg för att se och höra Laibach, ett slovenskt industriband som förgyllde tonårens california white-fyllor med ett ambivalent mystiskt sken, marschtrummor och deklamerande sång på tyska. 

Den stora men åldrade publiken är nog precis som jag mest ute efter att höra sin ungdoms hits. Men avantgardelegenderna är inte här för att smeka publiken medhårs och köra ett oldies but goldies-set: 

De inleder i stället med att riva av åtta versioner (en för varje av månens faser) av sin senaste låt, den initialt countrydoftande ”Love is still alive”. 

Frontmannen Milan Fras (klädd i cowboyhatt och silvrig kavaj) sjunger: ”My English is no heaven/My German’s even worse/But I can drive the space ship/Across the universe/And if there’s any life on Mars/I haven’t got a clue/The only thing I know for sure is/I’m in love with you”. 

Ser trött ut

Han ser trött ut och efter första låten lämnar han scenen för att låta medmusikanterna göra jobbet. Låt för låt blir rösten mer robotliknande, som om vi lämnar vår mänsklighet ju längre ifrån den apokalyptiska jorden vi hamnar. 

Musiken blir via melankolisk technopop och krautigt biljaktsös mer ostrukturerad och hamnar efter en stund i något som närmar sig elektroakustisk science fiction-musik. Och det är jävligt bra.

En herre bakom mig är mindre entusiastisk och skriker: ”Eins, zwei, drei, vier” ut i rummet som för att mana orkestern till en återgång till gamla taktfasta former. 

Men i rymden kan som bekant ingen höra dig skrika. Bakom musikerna visas projektioner: klipp ur ett åttabitarsspel där en pixlad version av sångaren kör ett rymdskepp (ett datorspel skall också enligt rykten vara under utveckling!) och mer fantasilösa högteknologiska abstraktioner. 

Låtar från bandets långa karriär

Efter en kvarts paus är vi tillbaka på Jorden och det är dags för ett potpurri med låtar från bandets långa karriär, här finns teatermusik från uppsättningen ”Wir sind das Volk” där bandet tolkade dikter av den östtyska postmodernistiska dramatikern Heiner Müller och skräckindustriörhängen (med sång på slovenska) i långsamt tempo från tidigt åttiotal.

Dessa bildsätts med tjusiga monokroma projektioner av industrier och motorvägar. 

Nu verkar sångaren ha vaknat till och kör sin sedvanliga förkunnande stil och poserar som en blandning av den vuxne i rummet, överstepräst och diktator samtidigt som han vrålar:
”Ordnung und Disziplin”.  

Omtolkningar av rockmusik

Laibachs musik har sedan åttiotalet ofta handlat om omtolkningar av rockmusik för att ta fram den totalitära dimensionen i populärmusik, och när de dammar av sin cover på Rolling Stones ”Sympathy for the Devil” (från 1988) blir det allsång och publikjubel.

Bilder av såväl Putin som Pussy Riot projiceras till textraderna: 

”Pleased to meet you/Hope you guess my name, oh yeah/But what’s puzzlin’ you/Is the nature of my game” och djävulens dubbla roller som förtryckare och revolutionär befriare accentueras. Det är på samma gång underhållande, ösigt och politiskt tankeväckande. 

När frontmannen mot slutet av spelningen säger: 

”Let’s make earth great again!” erfar jag glädje och hopp om livet.