Navid Modiris sista mansfest gjorde mig tom inombords

KOMMENTAR. Publiken inne på den fullsatta Intinman är en blandad kompott. Killar i trenchcoats någonstans i gränslandet mellan stiftelsen Contra och vampyrlajvare (subkultur: en ung Anders Borg), programledaren Hasse Aro, välklädda människor inom segmentet ”personlig utveckling” samt Linnea Claeson.

Vi är alla här för att hylla samtalet när Navid Modiris podcast Hur kan vi? lägger ned.

För transparens. Jag var själv tillfrågad om att befinna mig på scenen under kvällen, men tackade nej. Inte av några principiella skäl utan mest för att jag helt enkelt inte hade speciellt mycket att tillföra. Folk får hålla på med sitt.

Däremot har jag i ett par år försökt förstå samtalsaktivismen som idé och varför den hamnat så högt på agendan.

Henrik Jönsson river ned applåd

Kvällen inleds med ett fullt normalt samtal om Public Service som inte leder någonstans alls. 

Youtubekapitalisten Henrik Jönsson river ned en applåd när han efterfrågar en opartisk genomlysning av public services eventuella vänstervridning – en typ av undersökningar som görs hela tiden. Vilket SVT:s Jan Helin svarar utan att få riktigt samma hejaramsor.

Janne Josefsson, som tycks vara i gasen nu när han äntligen för miljonte gången får kritisera Public Services politiska korrekthet utbrister ”men var är Chang Frick?” Det undrar säkert Public Service-chefen också. Att SVT tagit in Frick som ”underhållare” har använts som argument för att alternativmediekungen är en seriös aktör. 

Jubel från publiken.

Random kvinna ur publiken

Sedan är det dags för nästa panel. Nu ska Paolo Roberto, Ivar Arpi och David Eberhard samtala om könskriget. Någon inser att det bara är killar på scen – en rätt återkommande grej som blir extra påtagligt med det här ämnesvalet. 

Man löser problemet med könsbalansen genom att helt enkelt plocka upp vilken random kvinna som helst ur publiken. Vilket jag antar är ungefär det här gängets syn på hur jämställdhetsarbete fungerar. Arpi och Eberhard har trots allt skrivit hela böcker på ämnet.

Den nytillkomna paneldeltagaren Pamela von Sabljar, som inte alls gör ett dåligt jobb, visar sig vara särartsfeminist. Vill prata om hur män och kvinnor var på stenåldern. När hon inte blir avbruten.

”Låt oss prata om Andrew Tate” säger Modiri och så gör absolut ingen det. Paolo Roberto pratar däremot förvånansvärt mycket om oliver. Han återkommer om och om igen till sin by i Neapel där ingen sätter sig på matriarkerna för att de plockar så mycket oliver och där pojkar blir män av att – ja ni gissade rätt – plocka oliver.

Lamt och osammanhängande

Trots att de tre musketörerna befinner sig i ett fullständigt tryggt rum är samtalet förvånansvärt lamt och osammanhängande. Familjen som konstellation är upplöst. Män får inte vara män, kvinnor får inte vara kvinnor. Publiken hummar med. Oväntat många på skånska.

Eberhard påstår att han fått sparken från sitt jobb för att han skrivit böcker. Det hela känns mest lite sorgligt.

Samtalet avslutas med att en i Modiris ”expertpanel”, Bulletinpsykologen Johan Grant, vill inflika faktoiden att unga män inte alls tar Andrew Tate på allvar och att PK-drevet mot honom är löjligt – trots att nästan ingen i panelen velat fördjupa sig i MMA-manfluencern. Det vet han för hans söner tittar på Tate.

Typiskt den välkända rumänska politiska korrektheten att häkta någon misstänkt för traffickingbrott och övergrepp.

Dags för paus. Vi som är där i tjänsten och därför kommer tillbaks i tid upplever kvällens extranummer när Janne Josefsson får sin önskan uppfylld. Plötsligt står Chang Frick på scen. Det har uppenbart kostat att reta upp både den muslimska världen och sina kompisar i Sverigedemokraterna. För karln har gått fullständig Stefan och Krister – i samma kostym som han tokcharmade SvD:s journalister med. Arbetsbyxor, Lidl-tröja, hörselkåpor – på Odenplan.

Det hela ser oerhört obekvämt ut att ha på sig på en varm scen, men skådespelet måste fortsätta.

Frick drar skämt om att fiska ål

En tredjedel av publiken jublar. Frick drar ett skämt om att fiska ål – och försvinner. För att ersättas med ett samtal om svenskhet. Här överraskar TV-profilen Fredrik Lindström med att faktiskt erbjuda någon… sorts… innehåll? Han är rolig, stringent och kunnig. Skulle i princip kunna hålla en hel show om svenskhet själv. 

Folk har ändå betalt 450 kronor för sina biljetter – en tusenlapp om de även vill gå på efterfesten – och Lindström tycks vara den enda som är beredd att ge publiken någon sorts valuta för pengarna.

Det skojas med Sverigedemokraternas Richard Jomshof som försöker förklara att han faktiskt personligen tycker att man ska få bränna både flaggor och koraner men kanske ändå lite mer koraner. 

Här deltar både Bilan Osman och Mona Sahlin. För ovanlighetens skull är det alltså inte bara män på scenen och det klart bästa samtalet under kvällen. Det gör också att jag blottar mig fullständigt för den tjottablängare av uselhet som får avsluta kvällen. För här ska pratas frihet.

Historikern Lars Trägårdh försöker anlägga någon sorts nivå. Gamergatemoderaten Hanif Bali tar vid och börjar i ett helt rimligt resonemang som bara måste landa i en oändlig utsvävning om den svenska familjens upplösning, klansamhällen och invandring. Någon i publiken har under hela kvällen bekräftande mumlat ”ja, så är det” i mitt öra. Hon blir allt mer frekvent nu. 

Vad allt detta har att göra med frihet? Oklart. Trots detta lyckas Bali leverera kvällens kanske snyggaste sägning när han konstaterar att högern bytte frihet mot valfrihet och berikade sig på välfärden istället. För att sedan påstå att det går att bli rik på arbete i USA för där betalar man inte så mycket skatt.

Ett påstående som inte klarat speciellt många faktacheckar.

Aron Flam kastar in LUF-frågeställningar

Podcastlibertarianen Aron Flams bidrag till diskussionen är mest att med jämna mellanrum kasta in gymnasieintellektuella LUF-brandfacklor i stil med ”varför ska jag betala för din sjukvård?”. Alternativt ”du svarar inte på min fråga”, när personen just svarat.

Höjden är vad den är och jag kommer mest på mig själv med att ha fruktansvärt tråkigt. En bit in i samtalet håller jag på att somna. Vi har trots allt i nästan fyra syrefattiga timmar fått uppleva stämningen under fläkten på en blöt efterfest hos den enda i andra ring på humanistisk linje med egen lägenhet.

Det är såklart konst i sig. Kanske bara inte den som konstnären själv tänkte sig. Navid Modiri avslutar hela föreställningen inför en jublande publik med att utbrista: ”Det här är ingen jävla show, det är verklighet för oss”.

I Stina Oscarsons bok Det perfekta plåstret beskriver hon sitt panelsamtal med en våldsbejakande nazist på Hornstulls bibliotek. Efter samtalet gråter hon och säger att kan vi lyckas med det här… då kan det bli fred på jorden. 

När jag lyssnade på samtalet hörde jag snarare en man full av konspirationsteorier som yrade om vad han exempelvis läst på mjölkpaket och tre intellektuella som i sina försök att mötas med mannen tappade fotfästet fullständigt.

Oscarson belönades med Torgny Segerstedts frihetspenna för sin aktivism.

Diskussion om vänsterns frånvaro

På efterfesten till föreställningen hamnar jag i en diskussion om varför vänstern nästan alltid säger nej till att delta i den här sortens samtal.

Väldigt många av ingångarna handlade om cancelkultur och en syn på att högern skulle vara ond. Själv tror jag lika mycket att det handlar om just frånvaron av framåtrörelse och egentligt innehåll. Man orkar inte stå och argumentera mot ickeargument.

För den liberala borgerligheten blir det här det trygga rum som finns kvar i en tid där man förhandlar bort alla andra liberala värderingar. När människovärdet slutar vara absolut kan man omvandla det till teorier och åsikter.

Kvar blir då bara ett meningslöst yttrandefrihetsskådespel de konservativa krafterna redan lärt sig att fullända för att slå ned på minoriteter och utsatta grupper, där alla tankar och åsikter är samma sak. Rasism såväl som socialdemokrati. 

Inget spelar längre någon roll.

Alla ska mötas

Så länge som alla bara kan mötas och ha ett samtal med en uppmärksamhetshungrig Youtuber som gormar om hur han betalar din sjukvård, det kvävande PK-samhället eller att svenska kärnfamiljer befinner sig i upplösningstillstånd står demokratin tydligen stark.

Jag uppskattar också verkligen att allt detta finns. Det har trots allt en lång tradition. I inkarnationer som SVT Debatt, Jerry Springer, Robert Aschberg, Siewert Öholm eller Maj Fant. Ett menageri av dårar med en cirkusdirektör i mitten. Men förr kallade vi det skräp-TV. 

Nu står jag i stället här i ett helt rum som tycks redo att resa sig upp och tillsammans sjunga Michael Jacksons Heal the World över absolut ingenting.

Det är inte arrangörernas fel, men när jag vandrar hem i Stockholmsnatten känner jag mig fullständigt tom inombords. Och samtalet – det bara fortsätter.