KOMMENTAR. En av 1970-talets mesta katastroffilmer är Ronald Neames SOS Poseidon (The Poseidon Adventure) 1972.

Den sortens kalkylerade katastrofrullar var en satsning på många-sensationer-per-sekund-film som drog biopublik i en tid då man klurade på hur denna skulle vinnas tillbaka. 

Intrigen får plats i ett nötskal: en färja förliser och hamnar upp-och-ner, varpå en grupp udda existenser ska räddas av en präst som deklarerar att ”God helps those who help themselves”. Han leder sedan sitt gäng – bland dem en tidigare prostituerad och en pensionerad polis – från botten till ytan. 

De nyårsdansande gästerna högst upp brinner och drunknar i skärseld och helvete. På vägen vänds gruppens svagheter förstås till styrka. Nämnde jag förresten att förlisningen beror på kapitalistisk girighet från rederiets ägare?

Guldbaggegalen påminde om Poseidon

Årets Guldbaggegala, där Ruben Östlunds Triangle of sadness kammade hem de tyngsta priserna, är inte första gången jag under det gångna årets filmgalor har tänkt på SOS Poseidon. Triangle of sadness har vunnit Europeiska filmakademins stora priser liksom Guldpalmen.

Nu är den som första svenska film på decennier också nominerad till Oscargalans tyngsta statyetter.

Men Östlunds senaste sociologiska studie har mer gemensamt med 1970-talets traditionella katastroffilmer än en smart borgerlighetsskildring som Lina Wertmüller Swept away (1974) som är förlagan till Triangle of sadness. Den pekar också ut bristerna och stelheten i Östlunds moderna version. 

I Swept away kapsejsar en yacht varpå sociala roller vänds upp och ner bland de överlevande. Här är den cyniska, rika kapitalistkvinnan och den kommunistiska skeppsråttan inte fyrkantiga stereotyper under lupp, gestaltningen av dem har kött och blod. 

Triangle of sadness hanterar i stället den ”ideologiska konflikten” genom att under fem minuter lägga Ung vänster-fraser i munnen på en Hollywood-kändis. 

Östlunds blick drunknar

Östlunds tidigare så fina blick för detaljer i mänskligt beteende drunknar i klumpiga illustrationer från någon som mest satt av grundkurserna i sociologi och politisk teori. Fotot i Triangle of sadness är en serie vackra vykort över det goda livet, men inget under ytan är levande, insiktsfullt eller överraskande. 

Människorna är som bäst något som spelar på att vi ska tycka motsättningarna är kul och förvånande (gammalt gulligt par = vapenhandlare).

Rika människor och influerare har löjligt stora måltavlor på ryggen – och det är allt. Ingen rollfigur är heller intressant i mer än fem minuter, utom Dolly de Leons städerska som plötsligt befinner sig i toppen av näringskedjan. Och det bygger helt på hennes skådespeleri.  

Konstigt nog gäller filmens sterila, kalkylation även de omtalade spyorna. Den amerikanske kritikern Richard Brody har sammanfattat dem bäst: äcklet är teoretiskt. Och därmed i linje med resten av filmen. 

Östlund lovsjunger testpublik

Östlunds utveckling från bångstyrig arthouse-regissör, via smart social satir som faktiskt var obekväm, till det mer kalkylerade gäller inte bara innehållet. Regissören talar numera om kritiker och en föreställd filmelit som stiffa typer med pinne i röven som är direkt skadliga för filmen. 

Han lovsjunger testpublik från gatan som äkta. Den publik som eventuellt inte anser detta ska av Östlund fostras att reagera rätt i salongen eftersom filmen ska vara en gemensam bergochdalbana. En lektion han för övrigt ska genomföra under den kommande filmfestivalen i Göteborg. 

Allt detta har samma mål som katastroffilmen på 1970-talet: Att vinna tillbaka publiken till biografen, och mer specifikt till annan film än Marvel och Avatar. 

Inte nödvändigtvis fel. Men frågan är varför dessa tektoniska skiften i den europeiska filmfabriken förblir så okommenterade på kultursidor? Som Svenska Dagbladets Karoline Eriksson skriver i sin analys av årets Guldbagge så undrar man ju vad 00-talets Östlund skulle ha tyckt om Triangle of sadness och dess traditionella struktur.

Jag säger inte att en Cannes-vinnare måste vara si eller så – kanske är det bara utmärkt att försöka få popcornpubliken till biografen för ”arthouse”. Däremot är frågan varför alla ska låtsas att budskapet gör mer än att skjuta redan fångad fisk i tunna?

Samma manus som Poseidon

SOS Poseidon – som nominerades till åtta Oscar – har ett katastrofmanus där man inte förväntar sig mer än fyrkantiga övertydliga typer. Östlunds Triangel har samma sorts manus. Det är bara slarvigare dramaturgiskt, ännu övertydligare och förlitar sig stenhårt på en central spektakelscen.

Så pass att filmen, till skillnad från vad en katastroffilmsregisör skulle tillåta sig, från den punkten blir direkt slapp i sitt genomförande. 

Att ”Triangle of sadness” inte vann manuspris på Guldbaggen, att det gick till Tarik Salehs Boy from heavenkunde tas som intäkt för att saker står rätt till. Men det är också alltmer typiskt: Boy from heaven är fjolårets bästa film – dessutom en spännande, intelligent och bred genrefilm av en sort som filmbranschen i decennier talande om med våt blick.

Sådana filmer får nu allt oftare manusklappen på axeln. Som om de inte var filmiska eller publika eftersom andra akten saknar kollektiva spyor.

Men tillsammans med dialogen är det skådespeleri, snyggt foto och genomtänkt klippning som ger Salehs dramabygge driv. Stor publikframgång i Frankrike visar att sådant går hem även i salongerna. Om det nu ska vara alltings måttstock. 

Hollywood omfamnar Östlund

Det skulle inte förvåna mig om också Martin McDonaghs unika The Banshees of Inisherin – som i mars står mot Triangle of sadness i de tunga kategorierna på Oscarsgalan – får nöja sig med manuspriset när Hollywood omfamnar testpubliks-arthouse som filmens framtid. 

Det eventuella budskapet i katastroffilm ska rymmas på en biobiljett.

Det ska vara leksaken i Happy mealet. Men borde vi inte tala om vad som händer när även den självutnämnda kvalitetsfilmen lägger ribban där – och belönas för det?