Kanske var Stefan Löfvens sista tal också hans bästa.

Efter att ha lämnat över partiledarskapet till sin efterträdare talade han på kongressen i Göteborg i förrfjol. Tio minuter in i talet kom Löfven in på sin egen klassresa.

Han var inte bekväm med det sätt på vilket borgerliga röster gjort hans resa från fosterbarn till regeringschef till en framgång för Sverige.

Stefan Löfven konstaterade att högern konsekvent motsatt sig alla de reformer som möjliggjorde hans egen klassresa. Men kritiken var också mer grundläggande.

”Framförallt vänder jag mig emot den här borgerliga synen att arbetarklassen är något man ska lämna, vill lämna” sa Löfven. Han fortsatte tala om högerns syn på klassamhället: ”Det viktigaste är inte hur arbetare faktiskt har det utan att arbetare ska kunna göra en klassresa och lämna”.

En resa bort från smutsen

Klassresa är också ämnet för Édouard Louis’ senaste bok, Att förändras: En metod (Wahlström & Widstrand). Tidigare har han skrivit om sin fars och mors öden, om våldet, fattigdomen och homofobin i det nordfranska samhället där han växte upp och.

Nu är det hans resa bort från smutsen och inskränktheten och in i den franska kultureliten som är ämnet.

Édouard inser tidigt att han är annorlunda. Han gillar killar, passar inte in i familjen eller i byn. Han vill bort. Gymnasiet i grannstaden Amiens blir första steget.

Medelklasstjejen Elena och hennes familj lär honom att äta middag och konversera om filmer och böcker. Han byter namn från Eddy till Édouard. Framför spegeln lär han sig ett nytt sätt att skratta och tala. Det tar fyra år att fixa tänderna. En rik vän betalar för privatkliniken.

Louis nöjer sig inte med småstaden Amiens. Han vill till Paris. För att nå sitt mål behöver han nya vänner.

Klassresenären är inte stolt

Édouard gör ett tafatt försök att försa samman Elena med en av sina nya vänner från huvudstaden. De äter middag. Det blir fiasko. Elena ger fingret åt Édouard och hans nye vän. Hon ser igenom honom och vet att han är på väg bort efter att ha lärt sig allt han kan av henne.

Det Édouard Louis lyckas med i Att förändras: En metod är att gestalta det ohyggliga priset för den livsresa han gör. Han gör allt till medel för att kunna klättra.

I processen blir alla böcker han läser, alla pjäser han ser och alla fina middagar han äter till aska. Han sviker de människor som kommer honom nära. Innan trettio finns han i de finaste rummen i Paris, men skuldkänslorna kväver honom.

I Göteborg säger Stefan Löfven att ”Jag är stolt över min livsresa, och även om den tog mig till Sagerska så kommer jag väldigt väl ihåg varifrån jag kommer och jag kommer alltid att vara väldigt stolt över min bakgrund.”

Édouard Louis är inte stolt.

Ett djupare klassamhälle

Med högerpolitiken växer de materiella skillnaderna och den rörlighet som enligt högern ska legitimera klassamhället blir svårare. Ju djupare klassamhället är, desto högre är priset för att göra resan.

Efterkrigstidens Sverige framstår som en unik parantes där det var möjligt att leva på skälig standard med ett LO-jobb och där arbetarklassens söner och döttrar kunde följa sina böjelser utan att behöva betala dyrt med skuld och skam. Édouard Louis visar att Frankrike inte är ett sådant samhälle.

Dessvärre är Sverige är numera inte heller det.

Joel Stade är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hans kolumner här.