Vad kan en enskild människas historia egentligen säga om ett samhälle? Kan den säga oss något överhuvudtaget? 

I den nya SVT-dokumentären om Amelia Adamo får vi följa veckotidningsdrottningen in på skinnet.

Hon öppnar upp sig på ett sätt som hon inte gjort tidigare. Pratar ut om sin uppväxt, och saker som har smärtat henne under livet. 

Adamo är inget kulturbarn direkt. Tvärtom har hon gjort en stor resa.

Hon arbetar på tidningen som hennes mamma städade på. Genom att, som hon själv uttrycker det, le och leverera så bygger hon en karriär genom sitt egna varumärke. 

Döper tidning efter sig själv

Amelia Adamo blir först i Sverige med att döpa en tidning efter sig själv. Och hon sätter sig själv på flera tidningsomslag. 

Hon är förmodligen en av Sveriges första influencers. Och de är ju vår tids stora makthavare. Eller?

Ofta pratar man om att digitala plattformar har förändrat samhället i grunden. Oavsett om man är positivt eller negativt inställd så är det få som ifrågasätter om det har förändrat vår livsstil. 

Men jag tycker det är svårt att inte fråga sig om varumärkesbyggandet inte har förändrat oss som individer mer än det förändrat samhället? 

Oempatiskt klickjagande

Människor är generellt sett ganska dåliga på att hantera framgång.

Delvis har vi en förmåga att tro att allt gott som händer oss beror på eget slit och inte på grund av tur eller arv.

En del forskning påvisar dessutom att pengar och framgång gör oss mindre empatiska och mer ointresserade av andra människor. 

Och det är svårt att inte se hur likes- och klickjagandet gör samma sak med en människa.

Med en affärslogik som dessutom gynnar den som pushar gränserna, upprör och även ofta fördummar. 

Det hela kan liknas med ett sms-lån. En viral tweet kan kännas gott i stunden, men ganska snart kommer påminnelseavgifter om att betala tillbaka. I slutändan kan det stå en ganska dyrt. 

Klassisk framgångssaga

Amelia Adamo hade sin storhetstid innan sociala medier. Men det är samma affärslogik och samma krav på varumärket (individen) nu som då. 

Och frågan är om det inte är det som gör det så ointressant. 

Dokumentären skildrar nämligen en klassisk framgångssaga. Problemet är bara att man har sett den tusentals gånger förut. 

Någon börjar som fattig, men arbetar sig (genom att le och leverera) upp och uträttar storartade saker.

Ingens historia är spikrak, utan de möter naturligtvis på hinder på vägen. Dessa löser sig dock genom slit, list och fallenhet för just deras yrke. 

Det enda som möjligtvis skulle kunna vara mer ointressant och förutsägbart är alla kändisbarn talar ut om sin svåra uppväxt. 

Ett narrativ som passar

I grund och botten säger Amelia Adamos, eller alla andra individers, historia ganska lite om samhället.

Snarare används dessa berättelser för att sätta narrativ som passar in med ens egna ideologiska övertygelser. 

Oavsett om det handlar om att en människa som inte fötts med privilegier är mer intressant än någon annan, eller om att hårt arbete och slit visst kan löna sig. 

I slutet av dagen gör dessa berättelser väldigt lite för att faktiskt förändra något, eller förflytta någon.

I stället har det blivit ett sätt för några få att legitimera sin egen position.

Det får mig att aldrig vilja tro på en framgångssaga igen.

  • Elsa Alm
    Ungsekreterare på LO