2023 stresstestar vi vårt skitsystem
Politikerna har byggt en svensk modell där löntagare, pensionärer, sjuka och arbetslösa är förlorare. Nollränta och högkonjunktur dolde hjälpligt de växande klyftorna. Nu är de goda tiderna över och elddopet för modellen är här.
Det skriver Arbetets politiska redaktör.
För att kunna finansiera ett liv med villa, Volvo och vovve i dag måste en medelklassfamilj skuldsätta sig.
Detta skriver ekonomijournalisten Andreas Cervenka i sin bok Girig-Sverige. Svensk medelklass är ”rikfattig” och har i spåren av en svag löneutveckling och växande klyftor kommit att ta mycket stora banklån. Det har gjort medelklassen ekonomiskt sårbar.
För ett år sedan kostade ett bostadslån på fem miljoner i genomsnitt 6 000 kronor i månaden.
Med de stigande räntorna tros samma lån i år kosta 22 000 kronor, bara i ränta. Den största utgiften i många människors liv har snabbt blivit flera hundra procent dyrare. Samtidigt faller de svenska huspriserna snabbt.
Värre är det förstås för människor som har det riktigt dåligt ställt.
70 kronor kvar när maten är betald
En ensamstående vuxen med försörjningsstöd – det som brukar kallas socialbidrag – kommer i år att ha 3 490 kronor per månad över till sina ”personliga kostnader”. Där ingår maten och enligt Konsumentverkets beräkningar kommer den i år att kosta 3 420 kronor per månad.
En socialbidragstagare har alltså 70 kronor kvar i plånboken när maten är betald. Det ska räcka till kläder, skor, hygienartiklar, telefon.
Det är stora grupper som riskerar att kastas ut i stor fattigdom om kostnaderna ökar ytterligare.
Redan nu hjälper kyrkor människor att betala elräkningarna, redan nu talar skolor om en lavinartad ökning av hungriga barn, redan nu växer köerna till soppkök och butiker där rabatterad mat säljs.
Krisen slår redan brett och den kommer att slå hårdare.
Statsminister Ulf Kristersson har sagt att hans regering ska möta krisen på samma sätt som Sverige hanterade 1990- och 1970-talskriserna: genom att bekämpa inflationen. Hur inflationsbekämpningen ska gå till är lite mer dunkelt.
En sak vet vi dock. Och det är att Sverige i någon mening är ett helt annat land än för trettio eller femtio år sedan.
Jobba ett helt liv – bli fattigpensionär
2023 blir av allt att döma året då vi på allvar prövar den nya svenska modell som vi byggt under de senaste decennierna.
Det är en modell som vilar på stora nedskärningar i trygghetssystemen för den som blir sjuk
eller arbetslös. Resultatet är bland annat att sjuka människor som inte blir friska tillräckligt snabbt blir av med sina ersättningar.
Politisk passivitet har gjort att samma trygghetssystem inte längre följer inkomsternas utveckling och inte fullt ut säkrar ekonomisk trygghet för alla. Resultatet är bland annat att den som blir av med jobbet kanske får hälften av den tidigare lönen i a-kassa i stället för de 80 procent som är tanken.
I den här modellen är pensionssystemet så uselt att även människor som jobbat ett helt arbetsliv blir fattiga när de går i pension.
De som arbetat och betalat skatt hela livet i tron att de skulle få ett gott skydd vid arbetslöshet, sjukdom och åldrande är med andra ord blåsta i en modell där sjuka, arbetslösa och föräldralediga samtidigt betalar mer i skatt på sina ersättningar än vad förvärvsarbetande gör.
Dessutom är skattesystemet i dag konstruerat så att riktigt rika betalar mindre i skatt än vanliga
löntagare. Omfördelande skatter – på förmögenheter, arv, gåvor och fastigheter – är avskaffade.
Värnskatten är borta. Bolagsskatten är sänkt till historiskt låga nivåer.
De goda tiderna är över
Sverige är det land i västvärlden som har minskat beskattningen av förmögenheter och tillgångar mest sedan början av 1990-talet. Skatten på aktieutdelningar är dessutom i princip obefintlig på grund av så kallade ISK-konton.
Så ser vår nya svenska modell ut. 2010-talets goda tider med fin tillväxt, nollräntor och stark konjunktur förmådde hjälpligt dölja klyftorna.
Nu är de goda tiderna över och hur klarar sig modellen då?
Gör den att Sverige klarar lågkonjunkturen? Värnar den löntagare och pensionärer? Förmår den att skydda människor från arbetslöshet, hotande fattigdom och ekonomisk utsatthet?
Ulf Kristersson och hans bundsförvant Jimmie Åkesson anser helt uppenbart det. Någon politik
för att ändra något har de inte presenterat.
Det borde skrämma skiten ur alla utom de allra rikaste.
Daniel Swedin är politisk redaktör i Arbetet. Teckna en prenumeration på hans nyhetsbrev här.
