”Sverige måste skärpa sig för att leva upp till FN-krav om rätt till arbete för personer med funktionsnedsättning”
FN skärper tonen om rätten till arbete för personer med funktionsnedsättningar. Det innebär en radikal utmaning för att svensk arbetsmarknadspolitik ska leva upp till kraven. Vi måste förändra synen på arbetsförmåga, skriver företrädare för Independent Living Institute, Funktionsrätt Sverige och WiljaGruppen.
Från vänster: Jamie Bolling, Nicklas Mårtensson och Mikael Klein.
Sverige har tillsammans med en lång rad länder antagit FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
I september fastslog den internationella övervakningskommittén för konventionen, hur rätten till arbete för personer med funktionsnedsättningar ska tolkas.
De ger en tydlig vägledning för en radikal kursändring i svensk arbetsmarknadspolitik.
Jobb med lön är en förutsättning för jämlikhet
Kommittén konstaterar att rätten till arbete är fastställd i ett flertal konventioner och att just möjligheten till arbete med lön är en förutsättning för att kunna leva ett självbestämt liv i jämlikhet med andra.
Tillgången till jobb innebär ett erkännande av en människas värdighet. Att alla människor ges den möjligheten är en förutsättning för långsiktigt hållbar utveckling.
I många länder finns en tradition av särskilda arbetsplatser för personer med funktionsnedsättning. Det har en rad negativa konsekvenser, exempelvis:
- personer med funktionsnedsättningar separeras från vanliga jobb i det ordinarie arbetslivet och det främjar inte övergångar till den öppna arbetsmarknaden
- de organiseras ofta utifrån specifika arbetsuppgifter som personer med funktionsnedsättningar bedöms kunna utföra
- personer med funktionsnedsättning får inte lika lön för lika arbete
- många arbetar utan anställningsavtal som ger likvärdiga anställningsvillkor och har därför inte samma tillgång till socialförsäkringssystem som andra.
Mot bakgrund av detta underkänns alla typer av segregerade arbetsplatser.
Det enda undantag som kan accepteras, är verksamheter som förvaltas och leds av personer med funktionsnedsättning inklusive de som ägs gemensamt med demokratiskt inflytande.
FN-kommittén underkänner vårt system
Kommittén fördömer också alla former av sysselsättning där människor inte får lön och inte garanteras jämlika arbetsrättsliga villkor, som möjligheten att organisera sig fackligt. Det ifrågasätter helt vårt svenska system med daglig verksamhet enligt LSS, där i dag närmare 40 000 personer har sysselsättning. Men helt utan lön och utan arbetsrättsligt skydd eller möjlighet att organisera sig fackligt.
I stället för segregerande och diskriminerande arbetsmarknadsåtgärder, uppmanas konventionsstaterna att trygga tillgången till skäliga anpassningsåtgärder inom det ordinarie arbetslivet, både inom det privata näringslivet och i den offentliga sektorn.
Statliga arbetsgivare bör ha en högre ambitionsnivå än andra, bland annat genom positiv särbehandling, kvantifierade målsättningar om fler anställningar och årliga resultatredovisningar.
Förändra synen på arbetsförmåga
Kritiken mot Sverige och de länder som fortfarande använder begreppet ”nedsatt arbetsförmåga” om personer med funktionsnedsättning, återupprepas.
Just vår syn på arbetsförmåga, att värdera arbete efter prestation, behöver vi förändra på ett radikalt sätt.
Om en människa bidrar med en arbetsinsats till hundra procent av sin egen förmåga, är det orättvist att inte erkänna det som en fullvärdig arbetsprestation.
Med vår nuvarande syn på arbete, kommer vissa människors arbetsförmåga aldrig att betraktas som fullvärdig, oavsett personens ansträngningar eller omgivande anpassningar.
Staten måste ta ansvaret
I vårt socialförsäkringssystem likställs en person med varaktigt låg prestationsförmåga med den som på grund av sjukdom tillfälligt inte kan jobba. Man likställs rentav med den som av ovilja inte jobbar. Detta är djupt orättfärdigt.
Den som gör sitt yttersta för att bidra, även om det i praktiken innebär ett fåtal timmar arbete i veckan, måste erkännas för sin fullvärdiga arbetsinsats. I det ingår att få en lön som går att leva på och det är staten som måste ta det ansvaret, för att fullfölja sina åtaganden enligt konventionen.
