”Skruva lite”.

Det är vad arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) säger att han vill göra med reglerna för det nyligen införda omställningsstudiestödet. 

Det är ingen liten sak. Stödet är resultatet av den förra mandatperiodens kanske mest komplicerade fråga, det som började i januariavtalets hot om förändrade las-regler.

Till slut landade det i ett nytt huvudavtal där arbetsgivarna får större möjligheter att bestämma vem eller vilka som ska sägas upp.

Anställda får i gengäld nya generösa möjligheter att utbilda sig och kanske byta till ett tryggare och mer välbetalt jobb.

En stor del av finansiering står staten för men ett villkor för att man ska få del av det nya studiestödet är att utbildningen stärker ens ställning på arbetsmarknaden.

Hoten är inte undanvärjda

Det går förstås att ha invändningar mot kompromissen – enskilda fackförbund och arbetsgivarorganisationer har det – men det är i alla händelser en kompromiss där arbetsmarknadens största aktörer ingår och där staten lovat att göra sitt.

Januariavtalets hot om att de politiska partierna skulle börja styra och ställa på arbetsmarknaden avvärjdes också genom kompromissen. Trodde fack och arbetsgivare, i alla fall.

I Tidöavtalet mellan partierna i den nya regeringen och Sverigedemokraterna slår man nu fast att omställningsstödet ”ska förvaltas på så sätt att det används till utbildningar med hög efterfrågan på arbetsmarknaden och därmed motverkar kompetensbrist och stärker näringslivets konkurrenskraft”.

Arbetsgivarens kompetensbehov – inte individens intresse att studera – blir här utgångspunkt och det är något helt annat än man i bred enighet ställt upp på i riksdagen.

Tillsammans med Johan Pehrsons löfte om att ”skruva lite” är det stor risk att arbetsmarknadens parter snart får höra om nya utpressningsförsök från partierna.

Vill sänka skatterna

Tidöavtalets skrivning om omställningsstudiestödet sänker sannolikt statens kostnader rejält, och regeringen tycker kanske att pengarna ska användas till att sänka skatter.

Det är ett högt spel som riskerar att skapa missnöje bland chefer och anställda. Tänker inte Tidöregeringen bry sig om det fack och arbetsgivare till sist lyckades komma fram till?

Det riskerar att skymfa Svenskt Näringsliv, PTK och LO och skapa nya konflikter på arbetsmarknaden.

Nu måste Ulf Kristersson svara på om han respekterar den svenska arbetsmarknadsmodellen med självständiga parter eller om Johan Pehrson har fritt fram att ”skruva”.