Niklas Altermark: Bara högern kan vinna i socialdemokraternas fattiga Sverige

Trots att Sverige är ett av världens rikaste länder verkar vi begränsas mer än nästan alla andra av att vi saknar pengar.

Välfärdssatsningar som kostar för mycket, invandring som kostar för mycket och en pandemihantering som inneburit att vi nu har ”tömt ladorna” och måste spara igen.

Denna sparsamhet präglade också socialdemokratins valrörelse, som helt saknade reformförslag.

Att kunna sköta statens finanser har blivit ett socialdemokratiskt adelsmärke och ett återkommande försäljningsargument till väljarna. Men den här gången förlorade man valet.

Kanske är det dags att fråga sig vilka politiska krafter det är som egentligen tjänar på föreställningen att vi är ett land som inte har råd.

SD sätter agendan

Valrörelsen dominerade av Sverigedemokraternas agenda.

En politisk debatt som i stor utsträckning handlade om brottslighet och invandring befäste partiets ställning som svensk politiks mittpunkt.

Sverigedemokraterna är idag partiet som alla andra måste förhålla sig till och vars sakpolitiska förslag sätter tonen för den politiska debatten.

Det var Sverigedemokraternas valframgång som gav Ulf Kristersson möjlighet att bilda regering.

Finns en stark idé om att svenskheten och det svenska folket måste värnas från främmande hot

Sverigedemokraterna har nått den här positionen i svensk politik genom att ihärdigt och konsekvent trycka på en enda politisk fråga: vi måste stoppa invandringen.

Inom partiet finns en stark idé om att svenskheten och det svenska folket måste värnas från främmande hot.

Men det argument som varit motorn bakom partiets opinionsframgångar har handlat om att invandringen måste stoppas för att vi inte har råd, för att vi måste ta hand om ”våra egna” först.

Göran Perssons arvtagare

På det här sättet är idén om det fattiga Sverige en helt central utgångspunkt i Sverigedemokraternas argumentation.

För att förstå varför Sverigedemokraternas sätt att argumentera fungerar behöver vi spåra den svenska åtstramningspolitikens närhistoria.

Här har inget annat parti insisterat lika hårt på vikten av strikta statsfinanser som Socialdemokraterna.

Detta är ett arv efter Göran Perssons budgetsanering efter 1990-talskrisen, då man bland annat skapade ett finanspolitiskt ramverk vars syfte är att hålla tillbaka statens investeringar.

Sedan 1990-talskrisen har budgetsaneringen gång på gång återkommit i partiets ekonomisk-politiska retorik för att motivera varför satsningar inte varit möjliga och varför staten behöver betala av på statsskulden istället för att investera.

Enligt Lukas Hafferts och Philip Mehrtens forskning har svensk socialdemokrati kommit att regera med en finanspolitik som är en av de mest åtstramningsinriktade i världen.

Detta har fått konsekvenser för hur den offentliga sektorn fungerar.

S undviker välfärdssatsningar

Under perioden från 1990-talet och fram tills idag har Socialdemokraterna ofta undvikit stora välfärdssatsningar och kostsamma reformer då det saknats budgetutrymme.

Istället har man vid olika tillfällen vidtagit åtgärder för att skära ner på välfärden, framförallt inom socialförsäkringsområdet.

Detta har lett till att vi har en underfinansierad offentlig sektor, vilket så klart även de medborgare som använder välfärden märker – hur skolklasserna blir större, hur väntetiderna i vården blir längre och att det blir svårare att få sjukpenning när man blir sjuk.

Bilden som har förmedlats till befolkningen har varit att vi helt enkelt inte har råd med mer eller bättre välfärd än den vi för tillfället har.

Om vi inte har råd med välfärd och fungerande socialförsäkringar, hur ska vi då ha råd med så många nyanlända flyktingar?

I det läget är det kanske inte så konstigt att Sverigedemokraternas argument om att vi inte har råd med invandringen har vunnit sådant gehör – inte minst i de samhällssegment av befolkningen som är mest beroende av välfärdsstaten.

Trots allt verkar saker fungera sämre och politikerna säger ju gång på gång att det saknas pengar.

Om vi inte har råd med välfärd och fungerande socialförsäkringar, hur ska vi då ha råd med så många nyanlända flyktingar?

Välfärd mot invandring

När Fredrik Reinfeldt håller sitt tal om att vi ska ”öppna våra hjärtan” så är det mot den här fördelningskonflikten han riktar uppmärksamheten.

Talet handlar om att vi måste göra uppoffringar för flyktingarnas skull, att det kommer kosta men att vi ska visa medkänsla.

När flyktingvågen 2015 tvingar det svenska civilsamhället att göra en heroisk insats för att garantera ett mänskligt mottagande så pekar finansminister Andersson på samma sak som Reinfeldt: alla dessa nyanlända flyktingar betyder att vi behöver se över kostnaderna inom socialförsäkringarna och omsorgen för funktionshindrade.

I det fattiga Sverige är det enkelt att ställa välfärden mot invandringen.

Sverigedemokraternas bästa argument har varit en direkt spegelbild av Reinfeldts och Anderssons resonemang: vi har inte råd med både välfärd och invandring. Så vi väljer välfärden.

Vill ha mer otrygghet

Idag är föreställningen om att Sverige måste spara en förgivettagen utgångspunkt för den sakpolitiska debatten.

Idén med ett finanspolitiskt ramverk som begränsar statens möjligheter att investera populariserades av nyliberala ekonomer som Milton Friedman och Friedrich von Hayek.

De insåg nämligen att det skulle bli väldigt svårt att bedriva fördelningspolitik med ett sådant regelverk på plats.

De vill att folk ska spara ihop till sitt eget fuck-off kapital

Föga förvånande har därför inte heller svensk höger några principiella problem med Socialdemokraternas finanspolitik.

Högerpartierna vill ju ha otryggare socialförsäkringar och en mindre stat, de vill att folk ska spara ihop till sitt eget fuck-off kapital och vara förutseende nog att teckna privata tilläggsförsäkringar.

Det är svårare att förstå varför Socialdemokratin fortfarande klampar runt i 1990-talets ekonomiska föreställningsvärld.

För det första har stödet för denna ekonomiska politik urholkats.

Magdalena Andersson har inga lador

Många andra länder har övergett åtstramningsdogmerna som blev populära under 1990-talet och har idag en långt mycket högre skuldkvot än Sverige, utan att handlingsutrymmet för dessa länders regeringar har begränsats.

Samtidigt står det alltmer klart att de metaforer som Socialdemokraterna använder för att motivera sin linje är direkt missvisande för att förklara hur finanspolitiken fungerar.

Sverige har inga ”lador” där vi kan lägga undan pengar som kan användas vid ett senare tillfälle.

Vi får en välfärd som är sämre rustad att hantera oförutsedda kriser.

I realiteten betyder ”spara i ladorna” bara att vi sänker vår skuldkvot – som alltså redan är mycket låg i ett internationellt perspektiv.

Våra möjligheter att göra investeringar i händelse av kris blir inte större av detta.

Däremot innebär sparsamheten att vi får en välfärd som är sämre rustad att hantera oförutsedda kriser.

När det dyker upp en global pandemi visar det sig nämligen att vårdplatserna är för få, att beredskapslagren blivit bortrationaliserade och att personalresurserna alla redan är utslitna.

För det andra så utgör fixeringen vid en strikt finanspolitik ett hinder för Socialdemokraterna att bedriva socialdemokratisk politik.

Språkkrav och hårda straff

Nödvändiga upprustningar inom välfärden blir mycket svårare, fördelningspolitiken får stå åt sidan och investeringspolitiken måste bedrivas på marknadens villkor.

Under valrörelsen, som gång på gång återkom till gängkriminalitet och integration, var partiet bakbundet från att bedriva en offensiv politik för jämlikhet, integration och upprustning av skola och socialtjänst.

Språkkrav, hårdare straff och större myndighetsbefogenheter är vad som blir över när politik inte får kosta pengar.

Ibland kan det nästan verka som att sparsamheten i sig har blivit Socialdemokratins ideologiska kärna.

Men att döma av hur partiets valresultat har utvecklats sedan 1990-talet och fram tills idag är detta inte den socialdemokrati som väljarna vill ha.

Vård, skola, omsorg

Den breda vänstern behöver nu använda de fyra åren i opposition till att utveckla en offensiv ekonomisk politik.

Välfärdsarbetarna inom vård, skola och omsorg har länge vittnat om verksamheter som spricker i sömmarna.

Om vi inte ska ge upp idén om en gemensamt ägd och solidariskt finansierad välfärd så behöver vi öka statens möjligheter att investera, inte minst genom att släppa tilltron till det finanspolitiska ramverket.

Det skulle göra det möjligt för vänsterpartierna att gå till val 2026 på en politik för jämlikhet och fungerande välfärd.

• Niklas Altermark

  Forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet