REPLIK. Jonas Sjöstedt har många års kamp för socialismen bakom sig. Redan som ung under 1980-talet var han en del av den Moskvakommunistiska rörelsen.

Först som medlem i ungdomsförbundet, Kommunistisk Ungdom, och senare som medlem i VPK. Sjöstedt var alltså aktiv då arbetare sköts ihjäl i Polen 1981 och 1982, dissidenter spärrades in på mentalsjukhus i Sovjetunionen, DDR och Rumänien.

Han var en del av en politisk kraft som vägrade att samla medlemmarna till aktivt stöd för demokratirörelserna i Sovjetunionen och för arbetarkampen i Polen. 

Det är mot bakgrund av denna solkiga del av partiets historia man ska se Sjöstedts upprörda känslor över min nyutkomna bok Partiet som kom in från kylan.

Ett stycke trött text

Sjöstedt, som i vanliga fall är en skicklig författare, levererar ett stycke trött text utan att ens försöka underbygga sina teser eller kunna visa var någonstans jag har skrivit det ena eller andra.

Läsaren har ingen aning om Sjöstedt refererar till min artikel på DN-debatt den 29 augusti eller till min nya bok. Men låt mig ändå kommentera några saker. 

Sjöstedt menar att jag är intellektuellt ohederlig då jag bland annat förbiser att VPK efter hand utvecklade en självständig hållning till Sovjetunionen. Jag ignorerar också att VPK var ett parti för demokrati och flerpartisystem. 

I Partiet som kom in från kylan är jag tydlig med följande:

  • VPK kritiserade ”inskränkningar i de demokratiska fri och rättigheterna” i Sovjetunionen men den grundläggande solidariteten mellan det sovjetiska kommunistpartiet och VPK fanns kvar även efter att de extremt Moskvavänliga medlemmarna lämnat 1977. Ett exempel: Vid Brezjnevs begravning 1982 representerades de svenska Moskvakommunisterna av Bo Hammar från VPK och Rolf Hagel från APK. 
  • VPK strävade efter ett flerpartisystem under socialismen. Samtidigt undervisade partiet sina medlemmar i att inte sätta alltför stor tilltro till ett flerpartisystem. I VPK:s interna studiematerial ”Marxistisk teori för politisk handling” kan man läsa: ”Ett flerpartisystem behöver emellertid inte betyda att demokratin fungerar bättre än i ett enpartisystem. Ett enda parti kan fungera bättre än ett flerpartisystem.” Är det ord från en sant demokratiskt och antitotalitärt parti?   

Antyder att jag skrivit två gånger

Sjöstedt antyder att jag i princip har skrivit samma bok två gånger. Då har han läst slarvigt. Partiet på kant med (v)erkligheten, 2018, handlar om Vänsterpartiets obearbetade svek mot demokratirörelserna i de totalitära socialistiska staterna.

En bok som Sjöstedt själv medverkar i. I Partiet som kom in från kylan, granskar jag Vänsterpartiets socialistiska vision. En av de intervjuade är Johan Lönnroth, vice partiledare i Vänsterpartiet 1993-2003.

Flera viktiga analyser om socialismen kommer från personer uppväxta i diktaturer som Sjöstedts parti en gång stödde. Det är Ana-Maria Narti från Rumänien, Inga-Lina Lindqvist och Dmitri Plax från Belarus (dåvarande Sovjetunionen) och Alexis Gainza Solenzal från Kuba.

Det är sorgligt att Sjöstedt helt förbigår dessa personernas vittnesmål.

  • Magnus Utvik
    författare

Jonas Sjöstedt svarar Magnus Utvik

Det är svårt att analysera något man avskyr. Det blir så lätt att man väljer det mest tillspetsade som stärker ens egna övertygelse, och bortser från fakta som inte passar egna teser.

På det dilemmat är Magnus Utviks bok ”partiet som kom in från kylan” ett exempel, detsamma gäller hans replik.

Med typisk hjälp av guilt by association kopplar Utvik ihop mig med fängslande av oliktänkande i Sovjetunionen och militärens maktövertagande i Polen då den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet krossades. Vad jag faktiskt tyckte då som 16-åring är han helt ointresserad av.

Det skulle också komplicera bilden om Utvik hade brytt sig om det. Som 16-åring demonstrerade jag mot Sovjets invasion av Afghanistan och besökte Polen för att stödja en ungdomsorganisation som var del av upproret mot kommunisternas styre av landet. Det får Utvik att kalla mig en del av en ”Moskvakommunistisk” rörelse.

Exemplet åskådliggör Utviks argumentationsteknik, han är inte intresserad av fakta som motsäger de egna teserna, inte av nyanser, inte av politisk utveckling. Det är just det som gör hans bok så ointressant. Som analys är den oanvändbar, men som del av Timbros propaganda mot vänstern förstår jag att den kan ha en poäng.