RECENSION. Om Janne Josefsson inte funnits hade han varit en fin romanfigur i en tegelsten om det moderna Sveriges framväxt. Han är en slags kolerisk Forrest Gump – som ständigt är på plats vid den amerikanska 1900-talshistoriens viktigaste händelser.

Janne Josefsson föds in i 1950-talets variant av dagens fattiga utanförskapsområden, en nära släkting tvångssteriliseras och han bor granne med en ung Clark Olofsson. Snart tumlar han in i det tidiga 1970-talets vänsterrörelse och demonstrerar mot Vietnamkriget och Pinochet.

På 1980-talet är han på plats med mikrofonen bland ministrar och finansvalpar när folkhemmet börjar skrotas och på 1990-talet jagar – och jagas han av – skinnskallar och mc-gäng.

Under Göteborgskravallerna rusar han in bland regnande gatstenar och när Sverige på 2010-talet dansar in i en högkonjuktur är Janne på plats, nu som glittrande kändis i TV4:s Let’s Dance. Men trots att han lyckas vara överallt är han märkligt oförändrad. 

Lär sig aldrig något

Precis som Forrest Gump behåller han sin storögda naivitet och lär sig aldrig någonting, år efter år är han lika häpen och upprörd när ännu ett kommunalråd fångas med fingrarna i kassa­apparaten.

Men det är också därför svårt att inte gilla honom. Janne Josefsson är aldrig cynisk eller trött. Han bara fortsätter framåt, på jakt efter kickar och nya knäck. 

”Spring, Janne, spring!” skulle kunna vara alternativ titel när han nu släpper sina memoarer Rädd för sanningen, skriven tillsammans med journalisten Mats Lerneby. 

Det är knappast någon subtil historia, precis som i Janne Josefssons reportage hamras poängerna in med bultpistol. 

Ständigt en mening för mycket

Trots att boken är kort skriver Lerneby och Josefsson ständigt en mening för mycket, fina scener – som när Janne Josefsson som barn skäms när han får besök i skolan av sin mamma i brevbäraruniform – punkteras när författarna förklarar vad läsaren ska känna.

Och språktalibanen bör ha luktsaltet redo, här kryllar av tautologier – en kvinna är ”snygg och vacker” vilket gör Janne ”förälskad och kär” – och språkfel som ”fattigdomen skrek mig bokstavligt i ansiktet”.

Ändå lyckas Mats Lerneby med en av spökskrivarens viktigaste uppgifter, att fånga rösten. Janne Josefssons påstridiga göteborgska ekar i öronen under läsningen. Boken känns, på gott och ont, transkriberad snarare än skriven.

De finaste partierna i boken handlar om mamman och den sorgliga familjehemligheten som jag lämnar åt läsaren att upptäcka. I barndomen, hos mamman och bröderna som lämnades bort, hade han gärna fått vila längre, men Janne Bråttom skyndar vidare. 

Rädd för sanningen av Janne Josefsson och Mats Lerneby (Mondial förlag).

Råstam viktig person

Vid sidan av mamman är Hannes Råstam bokens viktigaste person. Mästerjournalisten som fick Thomas Quick frigiven och avled i cancer. 

Tillsammans med honom gjorde Janne Josefsson sina främsta reportage och dokumentärer. I ett känsligt och rörande kapitel beskrivs hur Hannes Råstam kunde arbeta 130 timmar i veckan med att plöja protokoll, hur han dubbel- och trippelkollade detaljer. 

När Janne Josefsson ville gasa så bromsade Hannes Råstam, naturligtvis slutade det med en krasch. Under många år pratade de inte med varandra, men deras reportage – bland annat om rättsskandalen kring Osmo Vallos död – har ingen kunnat beslå med fel. 

Detsamma gäller tyvärr inte Janne Josefssons solokarriär. 

Och här kommer vi till bokens största brist. Janne Josefsson har kallats allt från moderat­ätare till nazist, men den allvarligaste kritiken handlar om hur han vinklar sina reportage.  

Under flera år var det närmast en tradition. Jag och en miljon andra svenskar satt i soffan framför Uppdrag Granskning och kokade av indignation när Janne Josefsson avslöjade ännu en skandal: ”Hur kan de där underbara föräldrarna kallas för utvecklingsstörda, och varför stjäl staten deras barn? Damn you Socialstyrelsen!”

Borstade av sig kritiken

Tidningarna skrev spaltmeter, medborgarna gick ut i fackeltåg, men snart började någon journalist skrapa på reportaget. Föräldrarna klarade knappt att göra välling åt barnet, viktiga fakta hade utelämnats. 

Janne Josefsson borstade av sig kritiken, traskade vidare och så upprepades proceduren. 

Om vinklingarna, fulklippen och tricksandet skriver Janne Josefsson inte ett ord i sina memoarer. Han låtsas inte om det, han bara ”berättar sanningen. Punkt.” 

Janne Josefsson kanske inte är rädd för sanningen, men han är heller inte särskilt intresserad av den.