Jag vill inte vara snäll mot dem med destruktiva värderingar

ESSÄ. De senaste åren har det blivit vanligare att influencers och andra kändisar betonar vikten av snällhet. De har inte bara åsikter om hur vi beter oss i deras kommentarsfält utan också på våra egna kanaler och ibland till och med i vårt liv utanför internet. Ett perfekt exempel är TikTok-stjärnan Addison Rae.

Jag läser i artikeln ”7 TWEETS PROVING B’DAY GIRL ADDISON RAE IS WISE BEYOND HER YEARS” inlägg som ”I truly believe what you put out into the world is what you get back. It’s literally so easy to be kind so, be kind” och ”weird concept. hear me out. treat others how u want to be treated”.

Vis eller inte är det ett smart val av aktivism, för vem kan motsätta sig snällhet? Vi ska vara snälla mot dem, mot oss själva och mot varandra, ofta med förevändningen ”It costs nothing to be kind”. Men är det verkligen sant?

Det brukar sägas att det är ok att sparka så länge man sparkar uppåt, men vartåt man sparkar är inte alltid självklart. När twittrare hånar och gör narr av Elon Musk eller Jeff Bezos är det orimligt att de drabbas av dåligt samvete eller betraktas som elaka eftersom Musk och Bezos så uppenbart har mer makt och befinner sig ovanför gemene man.

Mobbaren Schulman

Men så okomplicerat är det inte alltid, ett exempel är Alex Schulmans blogg 1000apor. Det är nu tretton år sedan bloggen Alex själv beskriver som ”ett monster” lades ner, men idén om Mobbaren Schulman står i vissa kretsar fortfarande stadig. Varför?

Trots att Schulmans position i hierarkin har förändrats sedan han drev sin blogg tolkar vi hans gamla beteenden och sparkar utifrån den plats han befinner sig på idag, något som blir uppenbart skevt. Dessutom är det klurigt att korrigera sina beteenden i en takt som motsvarar hur man rör sig i en hierarki.

Underdog-positionen är bekväm eftersom den kräver mindre ansvar. Men vad händer när folk inte ser var de befinner sig?

Den trettonde september skriver Isabella Löwengrip på Instagram: ”Det är SÅ många av mina följare som röstade blått som har blivit trakasserade, avföljda och mött socialt obehag av andra på sociala medier men också i verkligheten”.

Löwengrip delar med sig av sina följares vittnesmål, en berättar hur hen av en nära vän beskrivits vara emot mänskliga rättigheter för att hen röstat blått. En annan bekänner: ”känner mig som en hemsk människa om jag berättar att jag röstade på M”.

Ja, och det kanske du är? Att få kritik och mothugg när man delger att man röstat för en politik som kommer göra livet svårare, jobbigare och i vissa fall omöjligt för en massa människor är inte ”hat”, det är en rimlig respons. 

…befinner man sig så högt där uppe har man kanske svårt att se eller minnas anledningarna till att folk är otrevliga, att det ibland räcker att behöva interagera med människor som har mer makt än man själv för att en ilska ska väckas.

Arpi förväxlar samhälls trender

När Ivar Arpi skriver i SvD om hur de människor vars åsikter kan klassas som ”woke” är mindre benägna att självcensurera begår han ett vanligt misstag, han förväxlar en samhällstrend med verklig makt.

Det är inte något negativt att människor som röstar på ett parti med nazistiska rötter känner sig mindre bekväma än socialdemokrater att öppet uttrycka sina värderingar – iallafall inte om självcensuren kommer av rädsla för kritik.

För vem är det egentligen synd om? Vem har minst inflytande och makt? Sverigedemokraternas värderingar influerar hela det politiska landskapet och är det andra största partiet i riksdagen, där de dessutom är på det lag som kommer styra Sverige de kommande fyra åren.

Men demokratin brister när tjejerna på kultursidorna inte älskar att det är så? Kom igen.

Tycka vad man vill om vilken nivå svensk invandring bör ligga på, men att SD:s och i förlängningen hela det borgerliga blockets politik kommer göra livet sämre för invandrare och flyktingar är ingen hemlighet. Det är normalt att bli förskräckt!

Och något man kan säga om högerpolitik är att den både vill skapa längre avstånd mellan de “där uppe” och de “där nere”, samtidigt som sparkarna riktas nedåt.

Andra ideal än de snälla

Det finns andra ideal än de snälla, att positionera sig för och emot människor och deras åsikter är en viktig del av hur man är en social varelse. Man finner sin identitet och man signalerar sina värderingar för att hitta människor med liknande sådana.

Jag upplever att kändisar (och liberala ledarskribenter) ofta förbluffas av detta, att det kan finnas annat som motiverar en individ än att ”vara snäll”. Kanske gör man som Camilla Läckberg och sätter i system att blocka de som enligt henne brister i visad “hänsyn och respekt”.

Och det är klart, befinner man sig så högt där uppe har man kanske svårt att se eller minnas anledningarna till att folk är otrevliga, att det ibland räcker att behöva interagera med människor som har mer makt än man själv för att en ilska ska väckas.

Vänlighet är såklart i mötet mellan enskilda individer eftersträvansvärt, men på en högre nivå blir snällhet ett verktyg för att avpolitisera ett samhälle.

Jag har ingen lust att vara snäll mot människor med destruktiva värderingar. Borde inte heller vara det. Ibland kostar det visst att vara snäll.