För killkonservativa som Wennblad har hårdrocken blivit en snuttefilt

KOMMENTAR. Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad hade tittat på TV. Närmare bestämt SVT-dokumentären Hård rock på export.

Nu hyllade han svensk metals kommersiella framgångar. Gott så. Den borgerliga ledarskribenten gläds också åt att dokumentären inte visar något välvilligt etablissemang. Ingen kommunal musikskola. 

I stället skildras samhället genom suckande syo-konsulenter och Hem & Skola-representanter som drar ur sladden. En perfekt myt för någon som kanske behöver vara rebell by proxy. Men helt sann är ju inte berättelsen, för rocken är ju närmast statsbärande i Sverige.

Redan 1985 förstod LO hårdrockens folklighet och gjorde i samarbete med Staffan Hildebrand kortfilmen On the loose.

Handling enligt Wikipedia: ”utspelar sig i Katrineholm och handlar om en ung svetsare som blir svartsjuk när rockbandet Europe besöker staden”. Jerry Williams spelade fackbas på bruket. I en fantastisk scen sjunger han Working class hero.

Metal är tunnhåriga IT-chefer

Jag förstår ändå att Wennblad myser. I dag är metal synonymt med tunnhåriga IT-egenföretagare på Sweden Rocks husvagnscamping som njuter en platta starköl i väntan på Manowar.

Rock 2022 är när Brands for fans lanserar en ny vodka i samarbete med KISS för konsumenter som drömmer sig tillbaks till en tid när Ozzy sniffade myror och åt fladdermus.

Manowar är för övrigt ett av Jimmie Åkessons favoritband. I sin självbiografi Satis Polito skriver partiledaren om när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.

Då ville Åkesson kliva upp på scenen till tonerna av fantasyrockarnas låt Call to arms. Partiet vågade inte. Det kunde ses som kontroversiellt. 

I förra valrörelsen skulle alla politiker skylta med sitt hip hop-engagemang. Till och med Ygeman rappade på tiotalet. Debatten om gangsterrappen har satt sina tydliga spår.

Och visst, textraderna “When they see us they will run for their lives, to the end they will pay for their lies” är ju både pinsamma och på nivå med Mattias Karlssons ”seger eller död”.

2014 var det däremot lugnt. Då kunde man äntligen höra heavy metal-bandet som titulerar sig ”kings of metal” när Åkesson gick upp på scen. Ingen brydde sig. 

Huruvid Manowar är ideologiskt samstämda med Sverigedemokraterna? Alltså etnonationalister. Sett till texterna så är de snarare alla etniciteter som någonsin begått ett riktigt gött folkmord med yxa, svärd eller stridshammare. 

Sabaton nära staten

Och på tal om sverigedemokratiska favoritband. Historieintresserade Sabaton är också hyfsat nära staten. Kommunala musikskolan? Tacka vet jag Flygvapnet.

”Grattis alla metalheads som besöker Sabaton Open Air ikväll! Om ganska exakt 22 minuter kommer @flygvapnet dra på efterbrännkammaren över Falun och skicka iväg en massa flares över Lugnets Riksskidstadion”, skriver Twitterkontot Säkpol_se.

”Kan de inte bomba Kremlinerna?”, svarar någon. Det blir bra drag i Dalarna.

Till och med statsminister Magdalena Andersson är metal idag. I en intervju med Bandit Rock deklarerar hon sin kärlek till System of a Down. Ett band jag trodde var förpassat till Call of Duty-killar som lutar sig tillbaks i gamerstolen och häver en Monster energidryck.

”Om det blir rock, då blir det System of a Down”, säger statsministern. De är tydligen ”skithäftiga”.

Iron Maiden lockar barnfamiljer

Känns det fortfarande kontroversiellt med metal? Då kan jag berätta för er att Iron Maiden fyller Ullevi med barnfamiljer. Någon beklagar sig för Instagramkontot ”Mansbebisar” över att de köpt fina sittplatsbiljetter men publiken framför haft mage att ställa sig upp och rocka.

Någon vecka senare fyller tyska industriporrbandet Rammstein samma arena. Läser om en farmor som är på plats.

I dag är metal synonymt med tunnhåriga IT-mellanchefer på Sweden Rocks husvagnscamping som njuter en platta starköl i väntan på Manowar och drömmer sig bort till bättre medeltider.

Högern försökte göra Rammstein-kopian Raubtier från Haparanda kontroversiella. Trummisen är gift med socialdemokratiske civilministern Ida Karkiainen.

Man lyfter nazistiska kopplingar och en sydstatsflagga som bevis. Problemet är bara att samma höger gillat Raubtier – och dess eventuella politik.

En av få stora intervjuer med bandets sångare har gjorts av Svenskt Näringslivs ”Smedjan”. Det tog inte ens en månad för konsensusåsikten ”vi skiter lite i vilket och fortsätter rocka”.

Hip hop har blivit farligt

Så är det svennigt att rocka? Skiter björnar i skogen? Tycker Jens Ganman att det är skönt att det är så lite invandrare på rallycross-SM i Höljes?

Ändå lever den våta drömmen om revolten mot Hem & Skola vidare. ”Who were they father?” Jo, det ska jag berätta för dig, pojk. ”They were the metal kings!” Myten går i arv om när OKEJ:s chefredaktör Anders Tengner debatterade farlig hårdrock i SVT med den sedan ett halvt decennium tillbaka bortgångne kristne programledaren Siewert Öholm. 

Ditt minne firar fyrtioårsjubileum. Snoddas levde fortfarande. Släpp det.

Missförstå mig rätt – jag älskar metal – jag har bara så svårt för den mellanchefiga livsstilen som vill vara lite antiauktoritär.

Men svenska killkonservativa ledarskribenter behöver affirmation om både sin egen farlighet och exportstyrka.

Inte konstigt att Kristdemokraternas chefsideolog Johan Ingerö en gång var hårdrockspseudonymen ”Johnny Dragon” – hans parti ska idag bekämpa förortsmusik.

Förra valrörelsen skulle alla politiker skylta med sitt hip hop-engagemang. Debatten om gangsterrappen har satt sina tydliga spår. Då vände våra politiker på kepsen och deklarerade sitt hip hop-engagemang. Till och med trallpunkaren Ygeman rappade på tiotalet.

I dag är hip hop, världens största och mest kommersiella genre, farligt på riktigt. Så när det är dags att bli folklig tar etablissemanget till en gammal helt ofarlig vän, varumärke och exportvara.

Hårdrocken.