Ulf Kristersson vill få ordning på Sverige. Genom ett löfte om att inte höja en endaste skatt, fortsätta höja straff och fortsatt problematisera migration och dess, enligt Moderaterna, enbart negativa effekter hoppas han kunna diskreditera ”vänsterkartellen” till den grad att han och hans nya allians får inta Rosenbad i höst.

Kristersson konstaterar att väljare inte ber om något exceptionellt. De vill ha ordning och reda. Det han främst adresserar i talet är dock deras privatkonomi och kallar rakt ut valet 2022 för ett plånboksval. Därtill ska straff höjas för att stoppa skjutningar.

Sitter man inte vid makten blir det givetvis även enklare att peka finger oavsett om anledningen till de ekonomiska svårigheterna beror på Putin eller förd penningpolitik. Magdalena Andersson beskylls för både dieselpriser och Miljöpartiets inflytande i svensk politik.

Ingen klimatpolitik

Vad Moderaterna själva ska göra för att lösa, eller i alla fall stävja klimatkrisen förblir osagt. Och trots att det inte nämns går både han och Sverigedemokraterna till val på att kapa biståndet rejält. Hur migrationsströmmar och framtida kriser ska lösas lämnas därhän.

Den moderata inställningen till arbetslösa och till arbetsmarknadspolitik är fortsatt att om det blir tillräckligt jävligt att vara fattig så kommer fler att jobba. Ett påstående som inte har någon som helst bäring, har det visat sig.

Ihop med språkpiskan kan nu insatsen paketeras om och presenteras som något nytt och genomtänkt (med invandringen som orsak).

Borgerlig passiv arbetsmarknadspolitik

I praktiken har emellertid Moderaternas arbetsmarknadsinsatser visat sig vara allt annat än effektiva. Senast förra veckan presenterades en rapport från Inspektionen från socialförsäkringen. Moderaternas arbetsmarknadsinsatser har gång på gång visat sig vara allt annat än effektiva.

Drygt 80 procent var snabbt tillbaka i sjukskrivningar och de som kom tillbaka in i arbete tjänade i snitt 4 200 kronor i snitt efter tre år som utförsäkrade. Därtill hamnade många andra i arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram eller tog ut förtidspension.

Får vi ett regeringsskifte kan vi räkna med att arbetsmarknadspiskorna kommer att fortsätta vina. Det klassiska bidragstaket, som dammas av inför varje val, har nu kombinerats med integrationspolitiken. De arbetslösa är i större utsträckning människor med utländsk bakgrund vilket passar bra in i det nya högerkonservativa narrativet.

Näringslivet hyllas för Sveriges ekonomi. Vad regeringen gjort och inte osynliggörs medvetet. Vad annars kan Kristersson göra nu när det, trots allt, är ordning och reda i statsfinanserna efter år av kris?

Hyllar Sverigedemokraterna

Och det blir, som sagt, inga höjda skatter. Tvärtom kommer dem vars ekonomi frodats de senaste decennierna fortsatt vara i fokus. Att rut-avdrag, ränteavdrag och ISK-rabatter idag främst tillfaller människor som inte bara påstås vara rika (som Kristersson kallade dem) utan faktiskt är det, ska försvaras med näbbar och klor.

Hur det blir med deltidsanställda, boende i hyresrätter, ensamstående, sjuka eller låginkomsttagare får vi varken svar på eller politik för.

Kristersson vill också att vi ska ha tydliga gränser på gemenskapen. Vad detta innebär i praktiken låter han vara osagt men med tanke på sina nationalistiska kompisar i Sverigedemokraterna så är utspel där människor med utländsk bakgrund fortsatt demoniseras och målas upp som anledningen till alla de samhällsproblem som man inte lyckas lämpa över på Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Morgan Johansson att vänta.

Kärnkraft, Nato, aborträtten och Lex Lilla Hjärtat. Det finns ingen hejd på vad Moderaterna kan ta åt sig äran för men att den gemensamma nämnaren skulle vara dem som parti övertygar inte. Kommer det räcka med att försöka skrämmas med ett miljöpartistiskt veto?

Offrar frihet för att värna sin egen

Trygghet är vår stora frihetsfråga, säger Ulf Kristersson. Vad han inte kan leva med är att människor tappar tilltron till politiken. Ändå går han till val på en politik som lämnar stora delar av svenska befolkningen därhän.

Att han är villig att offra så många människors frihet för att värna sin egen så kan detta tal inte ses som ännu ett varnande finger för ett eventuellt maktskifte.

Och han försvarar sitt regeringsunderlag och tar sig utrymme att försvara Liberalerna. Han klagar på staten och att ingenting händer. För den som följt svensk politik de senaste åren ter sig ett sådant påstående näst intill komiskt. Händelserna och dess otaliga politiska följder har var så många att många har kämpat för att hänga med.

Etnisk enhetlig dröm

Det finns ett Sverige utan gäng, klaner och utanförskapsområden. De som inte arbetar är också människor med utländsk bakgrund. Denna etniskt enhetliga dröm är inte så nära som Ulf Kristersson vill eller verkar vilja ge sken av.

Men plastpåsen fick plats, en sådan ska man kunna unna sig. Med en slapphänthet som förvånar verkar Ulf Kristersson inte riktigt vara rustad för att växla upp. Om detta är den verklighetsförankrade politik han tänkt driva kommer många samhällsproblem förbli olösta.

100 första dagarna sätter de i gång, lovar Ulf Kristersson. Men att hålla sig 100 dagar ifrån att inte höja en skatt är inte mycket att hänga i julgranen.