Ja, svensk politik är en enda röra.

I början av förra veckan meddelade finansutskottet, där M, SD, KD och L har majoritet, att man inte tänkte låta riksdagen rösta om det budgetförslag som S, C och MP kompromissat fram.

Alltså skulle regeringens ursprungliga budgetförslag, som C inte gillar, ställas mot den servettskiss som högeroppositionen tagit fram. Och servettskissen skulle vinna.

Då meddelade finansminister Mikael Damberg att han och S-riksdagsgruppen inte tänkte yrka på det ursprungliga budgetförslaget. Kvar fanns alltså bara servettskissen från höger. Den röstades ner och på onsdag får riksdagen i stället rösta om en extra ändringsbudget, förhandlad med C och MP och stödd av V.

Pensionerad kassörska blir fattig

I juni 2022 kan man med visst fog hävda att både svensk budgetpraxis och pensionsgruppen, det parlamentariska väktarråd som ska desarmera politiska konflikter om pensionerna, avskaffat sig självt.

Det är inte det vackraste spelet man sett men bakom trixandet finns faktiskt en viktig sakfråga: den ekonomiska situationen för landets pensionärer.

När budgetdramat i riksdagen väl är över så kommer många av landets pensionärer få mer att leva på redan i höst. Och gudarna ska veta att det behövs.

Fackförbundet Handels berättade tillexempel nyligen att ett genomsnitt av deras kvinnliga medlemmar har en inkomst som hamnar under gränsen för relativ fattigdom. Mindre än 13 300 kronor i månaden, alltså. Fler än hälften är beroende av den garantipension som S, V, C och MP vill höja.

Tid för monster

Kanske har stöket också en annan förtjänst. Samtliga partier är nu på väg, under ångestladdade former, att förlika sig med hur verkligheten ser ut i den svenska riksdagen.

Eller för att tala med Antonio Gramsci:

”Den gamla världen är döende, den nya världen kämpar för att födas. Nu är tid för monster”.

När moderater, kristdemokrater, liberalpartister och konservativa ledarskribenter skummar av vrede så är det för att kartan ritas om och högerns väg till makt plötsligt ser svårare ut.

Argast är de förstås på Centerpartiet. De är nu uteslutna att samarbeta med, enligt Ulf Kristersson.

Svensk höger har förvisso betraktat Annie Lööf som en förrädare ända sedan hon efter valet 2018 förvägrade M-ledaren nycklarna till Sagerska palatset.

Väljarna hade bestämt sig

Men det januariavtal C fick till med S, MP och L var ändå fullt med politik som också varit moderata hjärtefrågor: privatiseringen av arbetsförmedlingen, marknadshyror och uppluckringen av anställningsskyddet. Till exempel.

Sedan januariavtalet föll – med benägen hjälp av Vänsterpartiet – har det för de flesta stått klart att det bara finns två möjliga regeringsunderlag.

Det ena, med Moderaterna som största parti, är beroende av aktivt eller passivt stöd från Sverigedemokraterna. Och det vore, om man får tro Annie Lööf, ett hot mot demokratin. Det andra, med Socialdemokraterna som dominant, behöver Vänsterpartiets röster.

Och det är Centerpartiet som avgör vilket av dessa regeringsunderlag som kan styra Sverige. Och det som är beroende av SD anser Centerpartiet vara ett potentiellt hot mot demokratin. Ändå har avgörandet dröjt.

”Det är på plan man spelar”

I går medverkade till och med Annie Lööf i SVT:s Agenda och låtsades som vanligt om hon inte behöver välja mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson efter valet i höst.

Allt fler av hennes väljare har i alla fall bestämt sig. Socialdemokraterna är nu näst bästa parti för allt fler C-sympatisörer och frågar man C-väljare om deras föredragna regeringskonstellation så är den röd-grön och har centerpartistiska ministrar. Allt fler centerpartistiska sympatisörer föredrar också Magdalena Andersson framför Ulf Kristersson som statsminister.

Den nya världen kämpar för att födas, som sagt.

När Annie Lööf valdes till C-ledare för 10 år sedan intervjuades hennes pappa, Hans-Göran Johansson, av SVT.

– Som jag brukade säga till henne när hon var liten: ”Det är på plan man spelar, inte på läktaren”.

Trots skådespelet i Agenda så har Annie Lööf nu klivit ner från läktaren. När Centerpartiet på onsdag stöttar regeringens vårändringsbudget så ser Lööf äntligen till att den statsminister hon och hennes parti röstat fram – Magdalena Anderssons – kan regera.

Och det man enats kring är vänsterpartistiska krav på förstärkta pensioner, inte doktrinär marknadsliberalism. Den nya världens konturer anas.

Det är därför högern är så tokig på Annie Lööf.