Kids in the hall blev en livlina för 90-talets bögar

ESSÄ. En nörd, en fjolla och en porrig himbo som heter Butch står utanför ett kafé där de snackar skit och kollar in killar.

– Titta, där kommer Cher på rollerblades.
– Titta, där kommer Dolly Parton på rollerblades.
– Oj, kolla där kommer Whitney Houston på rollerblades.
– Wow, det är verkligen många dragqueens med rollerblades i år.
– Ja, men du vet väl att det är Nordamerikas snabbast växande sport?
– Rollerblades? 
– Nej, drag! 

Sketchen heter Steps och första gången jag såg den hade jag aldrig tidigare sett komik som byggde på att bögar pratade med varandra.

När Kids in the Hall började visas i Sverige i mitten av nittiotalet fanns inga prideparader i landet. Stockholm Pride hette Frigörelseveckan och de allra flesta strejta visste inte om att den existerade.

Internet, i den mån det fanns, var ett modem i ett telefonjack och bilder som laddades ned rad för rad, och tv var fortfarande – för att parafrasera ett gammalt SVT-program – ett fönster mot omvärlden.

Jag kom ut under de åren, med allt vad det innebär av ömsat skinn och nya preferenser. För mig, och många andra unga queers, blev Kids in the Hall (tillsammans med Kvinnofängelset) en markör. Ett språk att prata med andra som var eller kände sig mer eller mindre annorlunda. 

Kids in the Hall var humor för de utstötta. Med det menar jag inte att deras sketcher var moralkakor enligt någon sorts politiskt korrekt nutidsanalys, snarare att i kidsens universum var det normala bisarrt, och det bisarra normalt.

Fjollbögen Buddy Cole, Scott Thompsons alter ego, fick hålla långa monologer om knark, våld och sex. Paul Bellini fick driva omkring i en handduk som en osalig ande genom avsnitten. Chicken Lady fick bli så kåt på en manlig strippa att hon exploderade i ett moln av fjädrar och Headcrusher fick, åtminstone i sin fantasi, krossa huvuden på hundratals förbipasserande.

27 år senare grävs graven upp, och nu finns åtta nya avsnitt av Kids in the Hall på Amazon Prime. I en av de nya sketcherna har Buddy Coles favorit-sauna fallit offer för gentrifiering – bara ett glory hole finns kvar.

Samtidigt var de gråa papporna i förortsvillan alkoholiserade skitstövlar och mammorna utmattade, otrogna och kedjerökande. Poliserna var lata idioter och på kontoren utfördes inget arbete av värde.

Det var surrealistiskt och punkigt. Sketcherna slutade inte i klämmiga poänger och inget var töntigare än det normala. 

Det vilar ett mörker över Kids in the Hall, precis som det vilade ett mörker över 90-talet. 90-talet var 80-talets baksmälla med ekonomisk kris, heroin, rockmusik i moll och trasiga jeans.

Kids in the Hall utspelar sig till stor del i en välartad villaförort som under den gräsklippta ytan börjat falla sönder. Här bor kontorsarbetare, hemmafruar och barn jämte crack, hiv och yxmördare.

I dokumentären The Kids in the Hall: Comedy Punks berättar Scott, Bruce, Kevin och Dave att de alla (utom Mark, som är diplomatbarn) växte upp i liknande förorter.

Raderna med likadana villor och gräsmattor blev en tristess som närde dem och formade dem till komiker. En av de första sketcherna de skrev hette just The Suburbs. “I förorten smälter dagen in i natten medan vi förvandlas till våra pappor”, sjunger de i sketchen som uttrycker både deras och hela generation X största rädsla. 

Kevin berättar att hans alkoholiserade pappa jagade honom runt bordet med en kniv i näven. I en otroligt rolig och nattsvart sketch från originalserien kommer en full pappa in i sin sons sovrum mitt i natten och berättar att han kan mörda honom i sömnen – och att han har tysta skor.

“Hur många tjejer har ringt idag? Inga? Och igår? Inga då heller? Vet du att noll plus noll är lika med bögjävel?” Scenen är hämtad från Kevins egna liv. Scott i sin tur menar att hans pappa försökte spöa bögen ur honom. “Jag brukar skämta om att allt det gjorde var att ge mig smak för hårda tag”. 

Scott säger i dokumentären, att humorns enda funktion är att skratta inför dödens ansikte. Det ansiktet har följt honom genom livet.

Under skolåren överlevde han en av Nordamerikas tidiga skolskjutningar, där hans klasskamrat Michael Slobodian sköt ihjäl två lärare – varav en var hans favorit, den sex månader gravida Margaret Wright – samt sårade 13 andra personer innan han vände sitt gevär mot sig själv.

Under åren som Kids in the Hall spelades in var hiv en dödlig sjukdom, utan effektiv behandling, och medan Scotts vänner dog runt omkring honom upprepade han sitt mantra “do comedy, don’t get aids”.

I en sketch ställs Scott inför flera allvarliga situationer. Polisen har gjort razzia på en hbt-bokhandel, kommer han på demonstrationen? Scott pillar med sitt pagelånga hår och har plötsligt en imponerande pompadour.

Kids in the Hall utspelar sig till stor del i en välartad villaförort som under den gräsklippta ytan börjat falla sönder. Här bor kontorsarbetare, hemmafruar och barn jämte crack, hiv och yxmördare.

Morfar är döende på sjukhuset och har fått diagnosen aids, kan han lova att inte berätta för mormor? Scott pillar med håret som blir två strutar som pekar åt olika håll.

Scott sitter med pojkvännen i sängen och pojkvännen frågar om Scott älskar honom. Han vänder sig om och nu är en hans hår en magnifik svan. Det är fortfarande en väldigt rolig sketch, som handlar om att dissociera inför hiv och homofobi. 

Efter fem säsonger slutar Kids in the Hall med att handduksmannen Bellini dansar på deras gemensamma grav och säger “Tack gode gud att det är över”.

27 år senare grävs graven upp, och nu finns åtta nya avsnitt av Kids in the Hall på Amazon Prime. I en av de nya sketcherna har Buddy Coles favorit-sauna fallit offer för gentrifiering – bara ett glory hole finns kvar.

Genom Kids in the Hall kunde vi på nittiotalet leva oss bort från våra högst ordinära liv, drömma om dragqueens på rullskridskor och kåta kycklingtanter. Om yngre generationer queers och freaks kommer ta till sig de nya avsnitten återstår att se.

I samtiden ser inte sketchkomedi med fem vita killar lika banbrytande ut längre. Men för oss som växt upp med Kids in the Hall är det ett ljuvt återseende.