Från Pac Man-prosa till Bon Jovi-porr – det här är fanfiction

ESSÄ. Det är 50-tal i Modesto, Kalifornien. Den unge George Lucas kan inte tro sina ögon där han sitter framför en svartvit tv. Raketer av plåt sprutar gnistor där de far fram genom rymden.

Muskulösa män slåss mot jättemonster på en främmande planet och en bottenlöst ond rymdkejsare hötter med näven. Bara den ensamme hjälten Blixt Gordon kan rädda dagen.

Denna redan då ålderdomliga film, inspelad 1936, påverkar George på djupet. När han sedan själv blir regissör finns hela tiden tanken på att göra en egen Blixt Gordon-film i bakhuvudet. En moderniserad version med uppdaterade specialeffekter. Men ändå med fötterna i 30-talets frejdiga äventyrstradition.

Efter flera misslyckade försök att skaffa rättigheterna till Blixt Gordon börjar han i stället skissa på ett filmmanus med arbetsnamnet ”The adventures of Luke Starkiller”.

I en helt annan tid, på en helt annan plats (men i samma galax), postar användaren ”Queenofneworleans22” sin trehundrafjortonde novell om den sexuella spänningen mellan Jon Bon Jovi och Richie Sambora i bandet Bon Jovi på sajten archiveofourown.org.

Alla novellerna följer ungefär samma mönster. En sen kväll i studion/turnébussen/radioaktiva ruinen inser Jon och Richie att de är förälskade i varandra.

Min åsikt var att fans mest ska hålla käften. Tills jag kom ihåg min egen allra första serie. Den handlade om en cowboy som hette ”Luke Lucky.”

Queenofneworleans22 har inte bara skrivit om den sexuella spänningen i Bon Jovi utan även tvåhundrasextiotvå historier på samma tema om Mötley Crüe och tvåhundratrettiofem om Guns n’ Roses.

Om man tolkar begreppet välvilligt kan man säga att George Lucas och Queenofneworleans22 sysslar med samma sak. Fanfiction. Något som har existerat så länge en grupp människor funnit någon eller något att beundra.

Fast man kan ju misstänka att det finns en tunn gräns mellan ”fandom” och ambitionen att ”tjäna en hacka”. Under vilda västern hade cirkusdirektören William ”Buffalo Bill” Cody uppnått sådan ryktbarhet att han förekom i mängder av fullkomligt uppdiktade och icke auktoriserade äventyrshistorier som spreds i billiga häften. Bland annat en där han slogs mot en ångdriven robot.

Andra dåtidskändisar gick steget längre. 1926 anlitade trollkarlen Harry Houdini den då okände H.P. Lovecraft för att skriva noveller med Houdini i huvudrollen.

På fanfictionsajten archiveofourown.org finns över nio miljoner olika verk upplagda. De kortaste bara några rader. De längsta, som det väldigt populära Harry Potter-fanfictioneposet All the young dudes, är lika långa som flera tegelstenstjocka böcker.

Här finns fanfiction om allt från Buffy the vampire slayer till Pac Man. Bredden är häpnadsväckande. Med viss förvåning upptäckte jag över 7000 berättelser om ålderdomshemsfavoriten Hem till gården. Varav många explicit pornografiska.

Spirande kärlek mellan två karaktärer, ofta av samma kön, som inte är romantiskt kopplade i originalverket är ett återkommande tema. Vill man läsa om hur Kapten Kirk och Spock i Star Trek ligger med varandra kan man hålla sig sysselsatt i en ­livstid.

Som fan vill man att figurerna man bryr sig om ska ha det bra. Det är det som är problemet med fanfiction. Fanfictionförfattaren vill gärna gå direkt till ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” utan att passera ”blev förgiftad av den onda drottningen” först.

Om man tolkar begreppet välvilligt kan man säga att George Lucas och Queenofneworleans22 sysslar med samma sak. Fanfiction. Något som har existerat så länge en grupp människor funnit någon eller något att beundra.

Det är ju trevligt och så, men blir också som att äta lågprismazariner till middag.

Det är tydligt att väldigt mycket fanfiction inte är till för att läsas av någon. Men när man – som jag – håglöst trålat i forumens mörkaste underavdelningar hittar man plötsligt en novell som förklarar hur James Bond i själva verket är en Timelord från Doctor Who-universat och känner ”jamen, SÅ måste det vara.”

Men vad tycker etablerade kulturskapare om fanfiction? George R.R. Martin, författaren bakom A Song of Ice and Fire (förlagan till tv-serien Game of thrones) som av en händelse är mycket populärt bland fanfictionförfattare, tycker bara att det ska få förekomma ifall originalskaparen har gett sitt tillstånd. Neil Gaiman å andra sidan anser att det är ett utmärkt sätt att träna sig i att skriva.

Men jag då? Vad anser jag? Länge tyckte jag att fanfiction var en förlängning av den bortskämda och toxiska fandomkultur som växt fram på internet på senare tid. Den som påstod att det är för mycket tjejer i Star Wars och startar namninsamlingar eftersom de inte gillade slutet på favorit-tv-serien.

Min åsikt var att fans mest ska hålla käften. Tills jag kom ihåg min egen allra första serie. Den handlade om en cowboy som hette ”Luke Lucky.”

Kulturkonsumtion lockar till kreativitet. Så, när jag tänker efter, är det nog jag som ska hålla käften.