Trots fina opinionssiffror för Socialdemokraterna pekar allting på att valet i höst kommer följas av en rysare till regeringsbildning. För att vinna väljarnas förtroende försöker partier och politiker desperat läsa på, känna in och studera de väljargrupper de gör anspråk på. 

Men inte Sverigedemokraterna.

I Arbetets artikelserie “Slaget om arbetarväljarna” intervjuas bland andra Jimmie Åkesson om sitt och sitt partis inställning till facket. Han resonerar kring utvecklingen i Sverige och Socialdemokraternas misslyckanden. Att Sverigedemokraterna skulle vara fackfientliga avfärdar han å det bestämdaste. Han säger sig vilja värna den svenska modellen.

I slutet kan vi i en så kallad “verklighetskoll” läsa vad SD-ledaren vet om svenska löntagare. Här får Åkesson frågan om vilket Sveriges vanligaste yrke är. Han svarar det fiktiva yrket “kommunalanställd”. När han får frågan om vad hyvling är blir svaret “jag vet inte”. Detta trots att fenomenet sänkt arbetstidsmått är mycket vanligt förekommande och ett reellt hot som hänger över många, inte minst inom handeln.

Åkesson uttrycker sig arrogant och okunnigt

Retoriken känns igen. Åkesson säger att SD är för en jämn maktbalans på svensk arbetsmarknad och att det splittrade samhället är anledningen till att var tredje arbetarväljare röstar på hans parti. Han rasar över facken som stänger ute Sverigedemokrater och öppnar upp för politikens inblandning i hur fackföreningar väljer att hantera medlemmar som inte ställer sig bakom en demokratiskt antagen värdegrund.

Istället för att vårda folkhemmet försöker Socialdemokraterna sig på att rädda världen, påstår han hånfullt. Med detta uttalande i åtanke ter det sig rätt naturligt att SD går till val på att halvera det svenska biståndet och att dra åt invandringen ännu mer (om det nu ens är möjligt?).

Det som förvånar är egentligen inte hur otroligt arbetarfientlig politik Sverigedemokraterna driver, det i sig är ingen nyhet. Det är den otroliga okunskap och arrogans Åkesson visar prov på. Han har, helt uppenbart, ingen som helst koll på de problem och utmaningar svenska löntagare möter i sin vardag. Eller vilka som hägrar.

Men för den som på riktigt är intresserad av att göra vardagen lite drägligare för denna väljargrupp är nämligen inte bistånd och internationellt samarbete en särskilt dum idé. Den svenska arbetsmarknaden är tätt sammanflätad med den internationella. Företagare konkurrerar bortom Sveriges gränser. Att 2022 resonera nationellt och protektionistiskt är inte realistiskt – eller särskilt smart. 

Internationellt samarbete stärker svenska jobb

I september förra året gav utrikesminister Ann Linde i uppdrag till de svenska ambassaderna att stärka fackliga rättigheter. Att säkra villkoren för arbetare i andra delar av världen är hjälp till självhjälp. Dumpas villkoren bortom våra gränser är det de svenska villkoren som dumpas härnäst. För den som vill ha ett hierarkiskt samhälle är detta bra men för den som i alla fall påstår sig vilja ha sans och balans på arbetsmarknaden är det en katastrof.

Men det finns inget genuint intresse från Sverigedemokraterna att stötta varken fack eller arbetare. Deras världsbild är uppbyggd kring nationell identitet. Att en industriarbetare vid bandet har mer gemensamt med en vd än med en inflyttad kollega från ett annat land. Sverigedemokraterna klagar på socialdemokratisk splittring men det är just splittring Sverigedemokraterna går till val på.

Att värna den svenska modellen gör man inte i en handvändning. Det är som bekant lätt att peka finger, oja sig och säga att det, det och det är fel. För att kunna rätta till dem så måste du idag förstå världen arbetare lever och verkar i. Och det kan inte Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.