Nya biografin om Maja Ekelöf är en modern klassiker

RECENSION. 1971 hände något smått otroligt. Tidningen Femina publicerade sin årliga lista över de populäraste kvinnorna enligt läsarna. På andra plats hamnade en 53-årig städerska från Karlskoga som året innan publicerat sin dagbok.

Över Maja Ekelöf fanns endast Bernadette Devlin – en nordirländsk frihetskämpe – och under henne Astrid Lindgren och drottning Sylvia. Det säger något om tidsandan: en låglönare med värk i ryggen mitt emellan dåtidens motsvarighet till Jean d’arc och hela Sveriges sagotant.

Det storartade med Nina van den Brinks Jag har torkat nog många golv: En biografi om Maja Ekelöf är att den lyckas förklara varför det blev så. Ibland tänker jag att ett mått på en bra biografi är om den lyckas pejla in bakgrundsstrålningen som gör en människa till den hen blev.

Ekelöf debuterade sent i livet och skrev bara två böcker, som mer eller mindre var tillfälligheter. Ändå lyckas van den Brink med bragden att skriva en 450 sidor lång biografi över henne och – framför allt – hennes tid.

Maja Ekelöf är knappast någon bortglömd författare, men hon är fastfrusen i bilden av sig själv. Uppvuxen i Karlskoga på 1920-talet, i närheten av Bofors krutfabrik, som dotter till en småföretagare.

Redan här gör van den Brink ett fynd: Ekelöf var inte uppvuxen i armod, utan i ett hem fullt av böcker och med en syster som tidigt blev författare. Dessutom jobbade hon som au pair innan hon gifte sig med Henry Ekelöf. Kort sagt hade hon sett mer av världen än vad många föreställer sig.

Jag har torkat nog många golv har bitvis något thriller-artat över sig. På kort tid födde Ekelöf fem barn. När hon var gravid med tvillingar meddelade Henry att han träffat en annan. Maja förtvivlade: hon jobbade deltid som städerska, var skuldsatt upp över taknocken och förstod att Henry inte skulle bidra.

När hon gick till sjukhuset och bad om abort försökte läkaren övertala henne att ”inte mörda barnen”. Alla som har sett tv-serien Maid, om den ensamstående städerskan Alex kamp för att överleva, vet att verkliga nagelbitare doftar såpa och snabbnudlar, inte blod och krut.

Det fina med Jag har torkat nog många golv är att den både är en författar- och städerskebiografi. Mellan avsnitten om Ekelöf väver van den Brink in korta berättelser om lokalvårdarna i hennes egen släkt. Det är läsande kvinnor – arbetarintellektuella – och avsnitten fördjupar bilden av Ekelöf.

När Ekelöf van romantävlingen som Rabén & Sjögren anordnade handlade det i första hand om pengarna. 25 000 kronor motsvarade två årslöner för en städerska. Ändå var hon inte någon medelmåtta som snubblat in i författarskapet, utan visade från första stund en konstnärs medvetenhet.

I dagboken beklagade hon att recensenterna förvånades över att en ”städtant” skrivit en bok. Här gör van den Brink en intressant observation om klassföraktet i mottagandet: Ekelöf var 52 år när Rapport från en skurhink publicerades.

Hade hon varit en advokat hade hon aldrig beskrivits som ”tant”, utan en kvinna ”mitt i karriären”. Vissa är mera jämlika än andra, som det brukar heta.

Van den Brink vänder sig mot att Rapport från en skurhink inte lästes som den mästerliga litteratur den är. I stället hamnade fokus på Ekelöfs ”exceptionella vanlighet”. Det ligger mycket i den kritiken, men något skevar också.

Alla som har sett Nan Goldins bilder, föreställande aidsdrabbade i 80-talets New York, vet att det inte är estetiken som är grejen. Utan Goldins exceptionella liv, hennes empati med samhällets utslagna, som brinner som en svetslåga i bilderna.

Något liknande skulle kunna sägas om Ekelöf. Storheten i hennes böcker handlar faktiskt om vem hon är och det räcker att läsa en sida av boken för att inse att Horace Engdahls ”författaren är en funktion i texten” inte håller.

Detta betyder inte att estetiken är oviktig i Ekelöfs böcker. På senare år har det uppstått en rik forskning om den litterära revolution som det sena 60-talets dokumentära skrivande innebar.

Men tyvärr diskuterar van den Brink varken Beata Agrells och Anna Jungstrands texter om rapportbokens estetik eller Johan Svedjedals bok om den estetiska upprorsandan.

Över lag saknar jag ingående analyser av hur Ekelöf skriver. Jag har torkat nog många golv hade tjänat på att underbygga påståendena om Ekelöfs litterära bragder.

Jag saknar också en bild av samtidens arbetarlitteratur. Ekelöf debuterade under en tid då den kvinnliga proletärromanen fick sitt första genombrott (40 år efter den manliga).

Exempelvis nämner inte van den Brink den våg av dokumentärromaner som publicerades ungefär samtidigt, av författare som Herta Wirén, Helga Bergvall och Mary Andersson. Samtliga debuterade sent i livet, efter att hushållsplikterna och barnpassningen minskat.

Likheterna med Ekelöfs situation är slående och som läsare frågar man sig varför detta skedde just då? Van den Brink nämner vid några tillfällen uttrycket ”arbetarlitteraturens andra guldålder”, men för ingen diskussion om den.

Exempelvis hade hon kunnat peka på hur Rapport från en skurhink korresponderade med vågen av historiska arbetarromaner, som Kerstin Ekmans svit Kvinnan och staden, Sara Lidmans Jernbaneepos och Bunny Ragnerstams bortglömda mästerverk Innan dagen gryr. Att detta saknas gör att Ekelöf förblir en stjärna utan stjärnbild.

När Ekelöf van romantävlingen som Rabén & Sjögren anordnade handlade det i första hand om pengarna. 25 000 kronor motsvarade två årslöner för en städerska. Ändå var hon inte någon medelmåtta som snubblat in i författarskapet, utan visade från första stund en konstnärs medvetenhet.

Däremot duckar van den Brink inte för Ekelöfs mörka sidor. Hon var maoist, stödde de skogstokiga KFML(r) och i valet 1973 kallade hon Palme för ”arbetarfiende”. Ännu mera graverande var hennes naiva syn på fångvården.

I hennes andra bok – brevväxlingen med Kumlainternen Tony Rosendahl – skriver hon att man borde släppa ut samtliga fängslade på hans anstalt. I dag, när 16-åringar skjuter varandra utanför förskolor, känns uttalandet makabert. Om Rapport från en skurhink står sig som en odödlig klassiker vilar Brev i lika rättmätig glömska.

Det fina med Jag har torkat nog många golv är att den både är en författar- och städerskebiografi. Mellan avsnitten om Ekelöf väver van den Brink in korta berättelser om lokalvårdarna i hennes egen släkt. Det är läsande kvinnor – arbetarintellektuella – och avsnitten fördjupar bilden av Ekelöf.

I slutet av boken får vi veta att Ekelöf först på sin dödsbädd kallade sig själv författare. Då hade hon försörjt sig på sitt skrivande i nästan 20 år. Uttalandet nämns bara i förbifarten och är karakteristiskt för van den Brinks lågmälda stridsskrift.

Jag har torkat nog många golv är en slösande rik biografi och en kulturdemokratisk gärning av rang. Trots att vi lever i feministiska tider är den kvinnliga arbetarlitteraturen ett sorgligt underutforskat ämne. Ännu saknas ett ordentligt översiktsverk och biografierna över dess viktiga namn kan räknas på en hand.

Jag har torkat nog många golv är en bok som jag läser lika mycket med hjärtat som med hjärnan och efteråt lägger jag den mitt emellan Ebba Witt Brattströms biografi över Moa Martinson och Anneli Jordahls bok om Elsie Johansson.

Där, bland moderna klassiker, hör den hemma.