Natoanhängarnas tystnad om Erdoğan är ömklig

KOMMENTAR. President Erdoğan vill se Sverige krypa för Turkiet för vårt natomedlemskap. Han vill att vapenexporten återupptas, vapen som ofta riktas mot den egna befolkningen men som än oftare används för att döda kurder i norra Syrien och Irak. 

De kurder som för några år sedan gjorde helt avgörande insatser för att besegra terrorgruppen IS. 

Erdoğan vill att regeringen lämnar över politiska motståndare som fått fristad i Sverige. Om de utvisas har de noll chans att få en rättvis och säker rättegång i Turkiet. 

Brutal behandling och åratal i fängelse väntar dem liksom tusentals andra politiska fångar som redan fyller landets fängelser.

Hur reagerade då Nato på Erdoğans krav? Generalsekreterare Jens Stoltenberg gjorde som han brukar göra. Han strök Turkiet medhårs. 

På Twitter skriver han att ”Turkey is a valued ally & any security concerns need to be addressed”. Inte ett ord av kritik riktas mot Turkiets orimliga krav. Stoltenberg brukar bedyra sin lojalitet med Turkiet. Så funkar Nato.

Ann Linde verkar snabbt vilja komma i gång med förhandlingar med Turkiet om deras krav. Frågan är alltså inte om Sverige kommer att anpassa sin politik utan hur vi kommer att göra det. 

Exakt vad som kommer att sägas i förhandlingsrummen lär vi inte få veta. Linde var snabbt ute och bedyrade att även Sverige ser PKK som en terroristorganisation. En av de saker som Turkiet vill höra. 

Visst kan man kritisera PKK, men den kurdiska rörelsen har förändrats. 

För några år sedan förhandlade de med den turkiska staten om en fredlig lösning på konflikten. De har erbjudit nya vapenvilor och förhandlingar. Men den turkiska staten är helt enkelt inte intresserad. 

Och nu lär Sverige tystna, nu lär Sverige anpassa sig. Räkna med att regeringen inte kommer att rikta hård kritik mot Turkiet om de politiska fångarna eller deras bombningar av norra Syrien innan Natoansökan har godkänts.

Långt ifrån alla kurder i Turkiet stöder PKK, men väldigt många gör det. Att få PKK att sitta vid förhandlingsbordet är ett avgörande steg mot en fredlig lösning på konflikten. Terrorstämpeln som Turkiet sätter på organisationen förhindrar det. 

Sverige och Ann Linde borde ha det politiska modet att säga att terrorstämpeln på PKK bör tas bort. Men det kommer ni inte att få höra nu, då skulle det inte bli något svenskt Natomedlemskap.

För Turkiet spelar det inte så stor roll om oppositionella verkligen sympatiserar med PKK. I stort sett alla som talar om rättigheter för kurder eller andra minoriteter i landet anklagas slentrianmässigt för samröre med organisationen. 

Då kommer terrorstämpeln väl till pass. 

Det demokratiska vänsterpartiet HDP arbetar fredligt och öppet i Turkiet, de ställer upp i val och sitter i parlamentet. De blir också överfallna och misshandlade på gatorna. Deras partiledning, parlamentariker, borgmästare och aktivister fängslas på löpande band. 

Tusentals av dem är fängslade på extremt lösa grunder. Jag har varit på flera av rättegångarna, de brukar vara en politisk fars. 

I norra Syrien, i Rojava, finns en federation mellan kurder och andra befolkningsgrupper. Det var de som stoppade den så kallade Islamska Staten, IS, i Kobane, befriade Raqqa och kämpade ned terrorgruppen. Då jublade hela världen. 

Det är ett av få områden i Syrien där kvinnors ställning är stark och där olika religioner och folk lever tillsammans. 

Men Turkiet kunde inte tåla kurdernas inflytande. De anföll, erövrade och skövlade Afrinprovinsen och sedan stora delar av gränsområdena i norra Syrien. 

Självstyret har där ersatts av turkisk ockupation, den turkiska militären samarbetar nära med islamistiska extremister som terroriserar befolkningen. 

Turkiet bekämpade aldrig IS. De tolererade dem och bekämpade kurderna. 

För några dagar sedan avfärdade svenska Natoanhängare alla argument om att ett medlemskap skulle minska våra möjligheter att föra en självständig och aktiv utrikespolitik för folkrätt och mänskliga rättigheter som nonsens.

Frivilliga jihadister åkte från hela världen till IS ”kalifat” genom Turkiet, IS exporterade olja via Turkiet och då och då hittar man IS-ledare som håller sig gömda där. 

När kurderna slogs på liv och död mot terrorsekten i Kobane stängde Turkiet gränsen bakom deras i rygg, i praktiken en hjälp till IS. 

Det är de kurderna som Erdoğan nu vill att Sverige ska svika. Deras organisationer som PYD, YPG och YPJ likställs med PKK.

Men Turkiet nöjer sig inte med att försöka kleta terrorstämpeln på de organisationer och journalister som talar om kurdernas rättigheter. 

De nöjer sig inte med att förfölja och bomba kurder i norra Irak och Syrien. De har också hängt ut svenska politiker som uttalat stöd för kurdernas sak. 

Sverige och Ann Linde borde ha det politiska modet att säga att terrorstämpeln på PKK bör tas bort. Men det kommer ni inte att få höra nu, då skulle det inte bli något svenskt Natomedlemskap.

Vi har anklagats för att vara kopplade till PKK och därmed till terrorism. Jag var en av dem som pekades ut. Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk en annan. Försvarsminister Peter Hultqvist var en tredje. Målet verkar vara att försöka tysta oss.

Och nu lär Sverige tystna, nu lär Sverige anpassa sig. Räkna med att regeringen inte kommer att rikta hård kritik mot Turkiet om de politiska fångarna eller deras bombningar av norra Syrien innan Natoansökan har godkänts. 

För det skulle Turkiet uppfatta som en provokation. De vill ha eftergifter, de vill att Sverige ska krypa för Erdoğan, de vill inte ha mer kritik.

För några dagar sedan avfärdade svenska Natoanhängare alla argument om att ett medlemskap skulle minska våra möjligheter att föra en självständig och aktiv utrikespolitik för folkrätt och mänskliga rättigheter som nonsens. 

Invändningar om det olämpliga i att dela militärallians med Turkiet viftades undan som ovidkommande och felaktiga. 

I går korkade de upp champagnen för att fira att drygt 200 års framgångsrik alliansfrihet kastades på sophögen. Idag är de tysta när Turkiet kräver att vi anpassar oss efter deras krav för att kunna gå med i militäralliansen. Det är en ömklig anpasslig tystnad.

”Kurdernas enda vän är bergen” sägs det ofta i Kurdistan. Kurderna har svikits av västvärlden många gånger genom historien. Är det dags igen? 

Blir kurderna det svenska Natomedlemskapet första offer?