Finland, Finland, Finland.
När Socialdemokraterna nu öppnar för att ändra Sveriges säkerhetspolitiska linje handlar det nästan helt om det östliga grannlandet.
Det är rimligt – det är finnarna som har skin in the game. Vad var det egentligen som hände?
President Sauli Niinistö trodde att han förstod ryssarna. Han var Västvärldens store Putin-viskare. Ryssland var aggressivt men förutsägbart. Det gick att leva med dem.
Sedan kom den 24 februari och Putins upptrappade angreppskrig i Ukraina.
Det var CIA som hade haft rätt, Niinistö fel.
Ryssland var både aggressivt och oförutsägbart. Det gick inte att leva med, inte ensamma.
I Helsingfors drog man blixtsnabbt slutsatser av det nya läget. Beskedet till storebror Sverige: ”Vi kör på Nato. Häng gärna på, vi kör oavsett.”
Skräcken: finsk-ryskt samarbete
Till saken hör att Finland varit avgörande för Sveriges vägval tidigare.
När freden efter Andra världskriget började övergå i kallt krig ville Sverige i första hand få till ett nordiskt försvarssamarbete. Men Danmark och Norge valde USA.
Sverige hade kunnat följa efter. Men då hade Finland lämnats kvar i kylan, prisgivet åt Stalin.
Så här formulerades det i 2002 års säkerhetspolitiska utredning (SOU 2002:108, s. 393):
”När Sverige till skillnad från Danmark och Norge avstod från att söka medlemskap i Nordatlantiska alliansen, Nato, fanns grundade farhågor att en svensk Natoanslutning skulle tvinga Finland in i ett nära säkerhetspolitiskt och militärt samarbete med Sovjetunionen, med högst troliga sovjetiska krav på baser i Finland.
Finlands position förblev under kalla kriget ett tungt argument för den fortsatta svenska alliansfriheten även om den under 1970- och 80-talen inte kunde karakteriseras som ett huvudmotiv för neutralitetspolitiken.”
Höjer tröskeln för angrepp
För Sveriges säkerhet finns för- och nackdelar med kommande Nato-anslutning.
Tröskeln att angripa landet blir högre, men vi riskerar att dras in i krig vi annars hade kunnat stå utanför.
För Finland är det en betydande fördel att inte sitta som en svårförsvarad Nato-remsa på Rysslands västra gräns, utan ha Nato även direkt på andra sidan Östersjön.
För Putin är det en katastrof.
Idén med angreppskriget mot Ukraina var ju att mota bort Väst från landets gränser. Nu kommer istället Nato börja femton mil från St. Petersburgs stadsgräns.
För det Socialdemokratiska partiet är det en mixed bag.
Å ena sidan: Denna vår kan ingen tveka om vilket parti som är landets viktigaste – S avgör landets väg i det tunga frågorna.
Å andra sidan: Går det inte för fort? Kommer beslutsamhetens friska hy övergå i eftertankens kranka blekhet?
S i omförhandling
Det gör ont att släppa en säkerhetspolitik som blivit självbild och stolthet.
Socialdemokraterna regerade efterkrigstiden från tre politiska kommandohöjder: den allmänna tilläggspensionen, Saltsjöbadsandan och neutralitetspolitiken.
Att förvalta och uttolka regimerna för centrala politikområden som pensionerna, arbetsmarknaden och säkerhetspolitiken gav rätten att uttala förkastelsedomar över de otrogna som ville ha en annan ordning (moderater, framförallt).
Nu är pensionssystemet ett annat och arbetsmarknaden under omförhandling. Idag evakuerar S slutligen kommandohöjden Alliansfriheten.
Den sista symbolen för den unika svenska vägen genom efterkrigstiden är borta. Men i sak tog vägen slut redan vid EU-inträdet, ärligt talat.
Triumf för Andersson
För statsminister Magdalena Andersson är söndagens besked en triumf.
Inget skapar legitimitet för politiska ledare som att ställas inför en utmaning, ta ställning, strida för sin sak och komma igenom segerrik.
Andersson valde inte kriget eller Finlands kursändring, men när läget blev skarpt tvekade hon inte.
Att hon markerar självständighet i relation till Persson och Löfven är en fjäder i hatten.
Redan efter några månader på posten har Andersson etablerat sig som en av det moderna Sveriges stora statsministrar.
