Så blev den svenska skolan en lekstuga för frifräsande marknadsliberaler

RECENSION. När min tre år äldre storasyster började högstadiet skulle elever från ett fattigare område slussas med bussar över halva stan under tiden som deras skola renoverades. Illa kvickt flyttade flera av medelklassföräldrarna sina barn till en nyöppnad skola lite längre bort som var fri från integreringsprojekt och fylld av Macbook pros.  

Att det var politik fattade jag inte då, och knappt nu heller. Att en så grundläggande del av ett samhälle ens går att rucka på känns olagligt i sig. Att politiker använder skolan för att blåsa vind i sina ideologiska segel är en skymf som jag helst inte vill bli påmind om.

Men i journalisten Karin Grundberg Wolodarskis nya bok Experimentet blir det tydligt att skolan inte är något annat än en spelplan där politiker i tre decennier suttit i ring och diskuterat negativ och positiv frihet utan att tänka på konsekvenserna. 

Från Göran Perssons kommunalisering till försäljningen av Academedia och vidare in i framtiden får vi följa med in i de laboratorium där vuxna barn har försökt få bukt på den svenska skolan. Grundberg Wolodarski ställer frågan hur den svenska skolan kunde bli en av de mest avreglerade.

Svaret får vi genom att till största del blicka bakåt och ta del av diverse ångerfulla politikers uttalanden. Snyfthistorier från skolentreprenörer som inte passade in i den kommunala skolan varvas med en gedigen research som gör mig matt. Det är en smärtsam resa genom skolpengen, sparkrav, decentraliseringen och betygsinflation som Karin Grundberg Wolodarski tar oss med på.

Det är inte långt ifrån Jesper Rönndals semiroliga program i SVT, Vem mördare skolan?, där han i de två första avsnitten täcker större delen av samma frågeställning. Men om du föredrar ett långrandigt textformat framför syrlig satir kan du ägna dig åt Grundberg Wolodarskis bok i stället.

Sorgligast i berättelsen om den svenska skolans förfall är Socialdemokraternas försök att rentvå sina snedsteg.

Karin Grundberg Wolodarski vet hur hon ger läsaren en känsla av avsmak utan att forcera det, och om det är målet med boken så gör hon det bra. Det är ovärdigt att Sverige har ett skolsystem som kan göra riskkapitalister ekonomiskt oberoende.

Grundberg Wolodarski frågar Göran Perssons dåvarande statssekreterare Anitra Steen om de hade någon tanke på vinstdrivna friskolor när de öppnade upp marknaden med kommunaliseringen och skolpengen:

”Det fanns inte en tanke på det. (…) Vår ambition var att bidra till en kvalitativ utveckling av skolan och ta in andra aktörer på marginalen. Att man skulle etablera skolhuvudmän som hade intresse av att driva det här som en ekonomisk verksamhet, det fanns inte i vår värld.” 

Vid ett annat tillfälle intervjuas skolministern under Carl Bildts regering, Beatrice Ask, som inte heller förutsåg skolans negativa utveckling.

”Men om man öppnar upp en marknad blir det ju en marknad?” frågar Grundberg Wolodarski. Ask svarar att det är ett ”komplext projekt” att driva en skola och att hon inte såg framför sig att det skulle bli så många skolor som det blev. Trots att OECD varnade för en ökad segregation och sämre likvärdighet innan friskolereformen genomfördes.

Man kan undra hur någon över huvud taget kan komma in i riksdagen utan att känna till de mest basala grunderna i företagsekonomi.

Grundberg Wolodarski drar inga slutsatser åt oss, hon målar inte upp någon som ond eller god. Hon berättar inte heller för oss hur det faktiskt ser ut på golvet.

Om man vill komma närmare konsekvenserna som skolpengen och privatiseringen skapat kan man i stället läsa Emma Leijnses bok I en annan klass där Leijnse skildrar livets lotteri med stor vördnad. Ett porträtt av ett barn som avancerar i matte medan ett annat hjälper sina föräldrar med svenskan. 

Experimentet är som bäst när vi får ta del av ekonomen Jonas Vlachos konstruktiva förbättringar av dagens system och när Internationella Engelska Skolans grundare, Barbara Bergström, säger att hon inte gillar när ”brösten visas” i skolan.

Att en så grundläggande del av ett samhälle ens går att rucka på känns olagligt i sig. Att politiker använder skolan för att blåsa vind i sina ideologiska segel är en skymf som jag helst inte vill bli påmind om.

Utöver det är här snålt på dramatik. Det är ett sakligt reportage som ger oss kött på benen och förhoppningsvis sätter skolan på dagordningen inför valet i höst.

Karin Grundberg Wolodarski vet hur hon ger läsaren en känsla av avsmak utan att forcera det, och om det är målet med boken så gör hon det bra. Det är ovärdigt att Sverige har ett skolsystem som kan göra riskkapitalister ekonomiskt oberoende.

Oavsett om det är samma system som en unge kan gynnas av, så är det på bekostnad av kollektivet. Och jag undrar om det var värt att använda barn och unga för att göra ett statement? Om det smakar så bra i munnen när man ser skolan urholkas i en del av stan, för att byggas upp på en annan. Bara för att i frihetens namn bevisa att i Sverige, där får vi lov att göra exakt vad vi vill med barnens framtid.