Hon var i fabriken när Polarbröd brann ned: ”Jag grät månad efter månad”

I tisdags invigdes Polarbröds nya bageri i Älvsbyn. Kronprinsessan Victoria fick avtäcka företagsskylten som var enda föremål att klara branden.

Det har gått cirka ett och halvt år sedan förutsättningarna för Älvsbyn förändrades för alltid. Måndagen den 24 augusti 2020 skulle en ny bagerilinje firas in med smörgåstårta.

21.30 kvällen före kliver processoperatör Medina Kapidzic på sitt skift. Hon startar brödlinje 4. Matar in vilken produkt som ska köras, beställer degar och ser till att de blandas. När det är klart ska de gräddas.

Hon har gjort det här i 22 år.

Men så ser hon att något rinner igenom bandet. En mekaniker undersöker problemet.

– Jag går dit för att kolla hur lång tid det tar för honom. Degarna kan inte jäsa hur länge som helst. Då måste de kastas, säger Medina Kapidzic.

Men mekanikern viftar bort henne. Och håller i en vattenslang. Det händer att bröd bränns vid inne i ugnarna. Så helt ovan är inte situationen.

”Jag tror han ska få en hjärtattack”

Men Medina Kapidzic hör på hans röst att det är allvarligare än vanligt. Hon ser honom spola vatten upp mot svalskåpet som sitter i taket ovanför bandet. En flamma slår emot henne från skåpet. Larmet börjar tjuta.

– Jag förstår inte allvaret. Jag tänker bara att bandet är skadat och funderar över hur långt tid det tar att få ett nytt.

Hon hör sin arbetsledare säga att alla måste utrymma. Att det är skarpt läge, samtidigt som han verkar prata i telefon med brandkåren.

– Min kompis har lite dåligt hjärta och får svårt att andas. Jag tror han ska få en hjärtattack och tänker, gud, far ut du. Men jag måste vänta, jag har ju en deg i jässkåpet.

Hon tycker det låter så dumt, i dag. Hon minns allt i detalj den här kvällen. Hur det tjuter. Men att hon håller fast vid tanken att det ordnar sig snart.

På anslagstavlan sitter en lapp med vilka som jobbar skiftet. När arbetsledaren ska bocka av alla ute på uppsamlingsplatsen är Medina Kapidzic inte där. Han får springa in och hämta henne vid degen.

– Då ser jag en svart rök komma mot oss. Det var svårt att andas. Vi fick andas genom tröjan.

”Vi kan inte lämna över all deg till nästa skift”

På parkeringen utanför är det tyst. Några gråter. Det är en liten ort. Fabriken är navet. Även folk som inte arbetar här kommer. Medina Kapidzic ser flammor tränga igenom taket.

– Då tänker jag att nu är elledningarna skadade och att det kommer ta lång tid. Men jag ska ju tillbaka och jobba. Inte i min vildaste fantasi tänker jag att det kan brinna ner.

En vikarie står bredvid henne. Frågar om det inte är dags att ”fara hem nu?”.

– Gud nej, svarar jag. Vi kan inte lämna all deg till nästa skift. Den jäser över. Och som de kommer få städa.

Nu är platschefen här. Hon säger att de snabbt ska in fyra och fyra och hämta sina saker i omklädningsrummen. Medina Kapidzic har ju jobbat här i 22 år, men plötsligt hittar hon inte till sitt skåp. Hon ser dåligt och börjar bli förvirrad. Men hon kommer fram, rafsar ihop sina saker. Blir påmind om presentkortet de skulle ge kollegan som fyller 40.

– Jag tänker att vi inte kan ge honom det. ”Grattis på födelsedagen, ditt jobb har brunnit ner.” Vi får ge honom det dagen efter. Jag byter skor. Så att inte mina arbetsskor blir kontaminerade av att gå ute med dem.

Sedan kommer beskedet: Det är bara att åka hem. Bageriet kommer att brinna ner.

Älvsbyn stängs ner

Medina Kapidzic gör så, väcker alla i familjen och berättar att Polarbröd brinner.

Hennes son vet redan, han jobbar också här. Hon bär fortfarande de vita arbetskläderna och hörselkåpor.

– Jag ser flammor från mitt fönster. Jag kan inte vara kvar hemma. Jag och sonen åker tillbaka. Runt tre på natten exploderar något stort. Då far vi hem. Det finns inget annat att göra.

Vid 03.00 går ett VMA, ett viktigt meddelande till allmänheten, ut om att alla i närheten bör hålla sig inomhus. Dagen efter fattar även byggnaden som skulle invigas eld. Förskolor, fritids och skolor i Älvsbyn håller stängda.

Det tar flera dagar innan allt är helt släckt.

Om Medina Kapidzic minns kvällen klart, är de här dagarna luddigare. Hon vet att hon åker hit, att folk samlas, gråter, sjunger, beklagar sorgen. Hon beskriver det som en begravningsplats.

Efter närmare en vecka går det upp för henne vad som hänt.

– Jag vaknar upp och bara gråter. Då förstår jag. Det har brunnit ner till marken. Alla har förlorat jobben. Jag startade linjen som började brinna. Hur ska människor klara sig? Var det mitt fel?

Redan dagen efter går bolagets ledning ut med att fabriken ska byggas upp igen. Medina Kapidzic minns att hon tänkte ”lycka till”.

58 vikarier får gå. 131 anställda varslas om uppsägning. Företaget erbjuder krisstöd.

– Arbetsgivaren gjorde allt de kunde. Men det som hjälpte mest var att prata med varandra, som arbetskamrater.

Nytt jobb 45 mil bort

Cirka 20 bagerieranställda, däribland Medina Kapidzic, erbjuds att fortsätta jobba på Polarbröds bageri i Bredbyn. 42 mil bort, enkel väg. Fem och en halv timmes körning en bra dag. Vid snöstorm skulle det visa sig ta nio och en halv.

Företaget fixar boende, möbler, bilar och står för drivmedel.

– De hade tänkt på allt. Men vi ställde ju också upp för dem.

Hon veckopendlar och flyttar ihop med två kvinnor hon till en början inte känner så bra. Får lära sig nya saker, baka surdeg och hårt bröd. De jobbar tolvtimmars-pass tre dagar i sträck. Är lediga en dag. Sedan en ny omgång.

– Ingen av oss är ju superung, så vi festade inte loss på vår lediga dag. Däremot hade vi tacomys i pyjamas och tofflor. Vi vilade upp oss inför nästa arbetsdag.

Det är inte ovanligt att något bränns i en 500-gradig ugn som massproducerar bröd. Att brödkakor bränner vid händer.

Men när det händer för Medina Kapidzic första gången på plats i Bredbyn bryter hon ihop.  

– Jag satte mig mellan två ugnar och bara skakade, och grät.

Humorn som metod

Så småningom blir också galghumorn en väg vidare. Alla visste att hon hade startat linje 4 den 23 augusti 2020.

När ett mindre larm går i Bredbyn kommer en man fram till henne och säger: ”Jaha, nu är du här.” Hon svarar att hon inte tänker bränna ner Bredbyn innan Älvsbyn är återuppbyggd igen.

Ibland får hon frågan hur de brukar lösa ett problem i Älvsbyn. Då svarar hon: ”Vi brände ner fabriken”.

När hon pendlar hem igen för helg gör sig smärtan påmind. Varje gång besöker hon ruinerna av Polarbröd. Ser hur man rensar ut maskiner.

– För mig är det inte skräp. För mig är det min arbetsplats som är nedbrunnen. Jag minns en dag när de sliter ut en robot från linje 1. Det gjorde så ont i hjärtat. De sliter i saker jag har jobbat med i åratal.

Hon återkommer till ordet ”begravningsplats” och ”sorg in i själen”.

– Jag grät månad efter månad. Tills jag började se väggarna på den nya fabriken. Då kändes det lugnare. Då såg jag inte längre en begravningsplats, utan något som växer och blir stort.

Tillbaka hem igen

Under cirka ett år pendlar de till Bredbyn. I höstas började det nya bageriet i Älvsbyn ta form. Medina Kapidzic får komma tillbaka för att starta provbakningen hemma igen.

Hon följer den första kaka som bakas.

– Jag fångar upp den vid ugnen, den hade inte helt rätt form. Men jag börjar bara skratta. Sedan gråta och kan inte sluta. Allt sköljer över mig. Hur vi kämpat ner till Bredbyn. Och upp hem. Alla har ansträngt sig jättehårt för att vara där vi är i dag. Vi är eniga som aldrig innan.

Och i tisdags invigdes det nya bageriet i Älvsbyn formellt.

42 personer av de som varslades har återanställts. 13 har fått börja jobba med smörgåsar, i en annan del av anläggningen. I nuläget räknar man med att kunna baka hälften av det bröd man producerade före branden. Men det är en etapp. Utbyggnaden ska fortgå.

Enligt MSB som gjorde en utredning av branden var det ”sannolikt degrester och mjöl och inte färska brödkakor” som antänts inne i ugnen. Men säkert vet man inte.

Rapporten visade också att vattensprinklers saknades i anläggningen. Något som hade kunnat hindra branden från att sprida sig.

Polarbröd har nu förbättrat brandskyddet i båda bagerierna. Och installerat sprinklers.

Medina Kapidzic känner sig trygg tillbaka på jobbet. Men hon saknar sina gamla arbetskamrater.

– Det är inte som förr. Då hade vi ett jättestort personalrum. Det var alltid mycket snack, skratt och fullt i soffan där. Nu är vi två på natten. Det är mer ”jaha, okej”. Tomt. Men man vänjer sig. Och har de klarat att bygga det här på ett år, kommer de att klara mer.