Varför vill ingen höra om männens syn på relationer?

ESSÄ. Var är männen egentligen? Det har knappast undgått någon att ämnen som heterosexuella relationer, erotiskt kapital, erektionsproblem och inte minst Tinder har upptagit en hel del utrymme i kulturen de senaste åren. Egentligen är det väl bara männen som saknas. Eller rättare sagt deras röster.

Män är förstås i allra högsta grad närvarande, men snarare någon det talas om än som talande subjekt i egen rätt. Och frågan är om den tystnaden inte börjar bli rätt påtaglig nu.

I en text om den tystnad som följde från många män efter #metoo skriver Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet, att ”även om det finns undantag, så är det nästan bara kvinnors röster som hörs i alla de samtal som böljat i offentligheten om relationer, sex, våld, intimitet de senaste åren”.

Som ett försök att ändra på det har kultursidan publicerat text-serien ”Mannen” där några män med olika bakgrund bjudits in för att skriva om just hur det är att vara man i dag. Petterssons text andas ilska men också trötthet.

Jaha, börjar männen inte prata frivilligt får väl kvinnorna dra det ur dem. Precis som vanligt. Och hon verkar knappast vara den enda som har börjat längta efter att män ska börja sätta ord på ”sin vision för intimitet, sex och kärlek”.

Men det vore kanske inte heller så dumt med lite reflektion om hur kvinnor som grupp har tagit emot de försök att självständigt lyfta frågor som faktiskt gjorts och hur stor beredskapen faktiskt är på att ta emot utsagor som tvingar en att rubba den egna bekvämligheten en smula.

I den nya SVT-serien Ta det som en man följer Bianca Kronlöf upp debattboken Brev till mannen och söker upp männen för att höra vad de själva har att säga om könsroller, våld och feminism.

När Jack Hildén, Stefan Lindberg och Johan Heltne i en stort uppslagen DN-artikel för några år sedan diskuterade vad det egentligen innebär att vara skrivande man i en alltmer kvinnodominerad litteraturvärld var det symptomatiskt nog ett samtal som skedde på Greta Thurfjells initiativ.

Fint, då vet vi ungefär var den här texten är på väg.

Det finns en extrem obalans i hur mycket män och kvinnor skriver och talar om relationer i det offentliga och det beror på att män är känslomässiga analfabeter medan kvinnor är mogna, lyhörda och relationellt kompetenta.

Tja, någon sanning finns det nog där, men knappast hela sanningen. Är det manliga tigandet verkligen så konstigt? Missförstå mig rätt, jag är övertygad om att den tystnaden är dålig för alla parter och i längden också ohållbar. Men den är knappast svårförklarlig.

Att män fortfarande talar med små bokstäver om just #metoo är kanske inte så konstigt. Feghet, undfallenhet? Säkert i många fall. Minst lika mycket en akut rädsla för att trampa fel tror jag. Ibland kanske också en fråga om respekt?

”Ta ett steg tillbaka och lyssna” har alltid varit en vanligt förekommande uppmaning gentemot män när det gäller diskussioner om sexism både i vardagen och på strukturella nivåer. Och det är klart att det har behövts – men tar man den uppmaningen på allvar blir också resultatet att man tystnar, åtminstone tillfälligt.

Men även när man tar bort #metoo ur ekvationen så är tystnaden slående. Att som man läsa de många texter som skrivits om män under ganska många år nu är också att ställas inför en lång rad svårförenliga uppmaningar och påståenden.

Det finns en extrem obalans i hur mycket män och kvinnor skriver och talar om relationer i det offentliga och det beror på att män är känslomässiga analfabeter medan kvinnor är mogna, lyhörda och relationellt kompetenta.

Män läser för lite och kan inte föra bildade samtal. Kulturmannen måste backa och sluta berätta om alla böcker han har läst. Varför är männen så rädda för att binda sig, varför vågar de inte träda in i tvåsamhetens väldiga kyrka? Dumpa din kille. Kan du inte bara snälla, snälla ta ansvar för att formulera något självständigt i de här frågorna för en gångs skull? Men pröva att hålla käften för en enda gång!

Jaha, så kvinnor som skriver texter i tidningar och bloggar är inte en homogen grupp utan en rad individer med olika åsikter, erfarenheter och ideologiska övertygelser? Big whoop. Du får väl fundera på vad du själv tycker är ett rimligt jämlikhetsideal, uttrycka det öppet och sedan faktiskt försökt leva efter det, mannen? Ja, det är klart att det är så.

Just på grund av den här extrema obalansen i samtalet började jag själv för några år sedan att medvetet oftare tala och skriva om relationer, jämlikhet och könsroller och göra det just i egenskap av man.

Det är inte som att jag någonsin haft en enorm social media-plattform eller en fast krönikeplats, men alltid är det ju någon som läser det man skriver. Jag tänkte att det kunde vara ett sätt att göra det där känslomässiga arbetet och ta ansvar för att artikulera något som gick bortom motsatsparet Edgy Mansrättsaktivist och Performativ Självspäkare, vilket fortfarande verkar vara de två rollerna som erbjuds för män som vill tala om relationer och genus.

Det fungerade jättedåligt och jag tystnade. Ja, jag blev besviken över hur svårt det var att få till ett autentiskt samtal med andra män som borde tycka de här frågorna var viktiga men framför allt upptäckte jag att den man som tar i de här frågorna ganska snabbt blir en åskledare för en uppdämd kvinnlig ilska.

Att som man läsa de många texter som skrivits om män under ganska många år nu är också att ställas inför en lång rad svårförenliga uppmaningar och påståenden.

I synnerhet tycks det gälla när män vittnar om svaghet, och då inte den klädsamma pseudo-sårbarhet som bara är en rätt sunkig del av den heterosexuella parningsritualen, utan autentisk sådan.

På samma sätt som en man kan vara övertygad feminist rent intellektuellt och i praktiken ändå inte klarar av framgångsrika kvinnor är jag övertygad om att det finns många kvinnor som hyser ett omedvetet men genuint förakt för svaghet hos män.

Fråga de män som varit dumma nog att berätta om sin utmattningsdepression eller antyda att det kanske inte är så trevligt att få sin Tinder-bio uthängd för offentligt hån på nätet och blivit utsatta för massiva drev och hån orkestrerade av ett Instagramkonto som Mansbebisar.

Och nej, inget av det här går att jämföra med vad kvinnor som grupp har behövt stå ut med – och står ut med. Men om det nu är manlig tystnad som är ämnet för dagen så tror jag det är en viktig del av förklaringen.

Om vi inte vill att samtal om relationer i det offentliga ska förbli könssegregerad mark får vi nog förbereda oss på att det är kännbart för alla parter när en dynamik förändras.

Jo, det är nog hög tid för män som grupp att fundera på varför man inte tar ansvar för att säga något.

Men det vore kanske inte heller så dumt med lite reflektion om hur kvinnor som grupp har tagit emot de försök att självständigt lyfta frågor som faktiskt gjorts och hur stor beredskapen faktiskt är på att ta emot utsagor som tvingar en att rubba den egna bekvämligheten en smula.

Det vore jättefint. Men jag håller kanske inte andan.