American Song Contest en blek kopia av originalets färgsprakande spektakel
Inför finalen av American Song Contest skickade vi journalisten Julia Skott på en resa mot schlagerkitschens mörka hjärta. Detta är hennes rapport.
Snoop Dogg är en av programledarna för American Song Contest.
På ett plan är American Song Contest, det nya försöket från Christer Björkman och NBC att amerikanisera Eurovision Song Contest, optimerat för en munter europeisk schlagerpublik.
Varje nummer ger chansen att spekulera i vilket land som skulle kunna ha skickat låten eller scenframträdandet. Eller bocka av de typiska Eurovision Song Contest-klyschorna:
Text om att vara kvinna ✓
Ballad med ensam strålkastare ✓
Före detta Idol-deltagare ✓
Samtidigt har formatet tagit mycket av det sämsta med Eurovision och lämnat delar av det bästa.
Det är klart att det behöver mer innehåll för att fylla ut en säsong, men att göra oändliga mängder delfinaler där varje avsnitt är nästan två timmar långt och vadderat med långa inslag som presenterar varje deltagare – så många toapauser behöver ingen hur mycket läsk man än trycker i sig – förtar lite av feststämningen och mängden pepp.
Producenterna har valt artist för varje delstat och territorium vilket ger ett helt annat urval än om staterna själva hade röstat fram dem, och garanterat minskar chansen för tossigheter. Ja, vi har fått självlysande cowboyboots och dansande smoothies, men de är i minoritet och väldigt medvetet ditstoppade.
Det känns som att någon suttit och försökt hålla en lagom balans av tippade och otippade artister för varje delstat.
Det blir mer som ett showcase än en faktisk tävling stat mot stat. Och det är väl inget fel med det, men det är inte det som är själen i ESC.
Poängen med Eurovision är på något sätt ändå det oväntade som inte helt kunnat förvägssorteras av produktionen – och som urvattnats av semifinalerna!
Små ryska gummor med en ugn på scen, en italienare som av någon anledning sjunger på grekiska (eller tvärtom), en trummis som sitter upp och ner, och såklart ett hamsterhjul.
Och framför allt får det inte vara för slipat.
Det måste finnas plats för både ståpälslåtar och falsksång, men här är de sämre inslagen oftare bara dussinrock och välproducerad snabbglömd pop.
Producenterna kan nog inte, som i andra tävlingsprogram, välja ut några som är där för att vara dåliga och åka ut. Det skulle bli upplopp. Men i ESC kan vi få märkliga artister vars folkkärhet på hemmaplan, eller extremt specifika sound, inte går att överföra till 180 miljoner internationella tittare.
Små ryska gummor med en ugn på scen, en italienare som av någon anledning sjunger på grekiska (eller tvärtom), en trummis som sitter upp och ner, och såklart ett hamsterhjul.
Det blir mer som ett showcase än en faktisk tävling stat mot stat. Och det är väl inget fel med det, men det är inte det som är själen i ESC.
Den oväntade programledarduon Kelly Clarkson och Snoop Dogg ska ha all cred för det hästjobb de presterar, särskilt att de lyckas hålla entusiasmen uppe för varje nummer. Även om det är väldigt gulligt när det då och då blir uppenbart att de tycker en artist var bra på riktigt.
Finalen i ASC visas live den nionde maj. Samma vecka ser vi semifinalerna i ESC och finalen på lördagen från Turin. Det är oklart om tajmingen är planerad, men det lär inte bli en vinnande jämförelse för amerikanarna.
Vid det laget har nog europeiska tittare fått ut det de orkade av programmet, eventuellt utökat sitt Spotify-bibliotek, och sparar sin dippmix till något roligare.
