Kievs orädda kommunalarbetare höll i gång staden när Ryssland bombade
När Ryssland belägrade Ukrainas huvudstad Kiev jobbade kommunalarbetarna övertid. ”Vi ville inte ha isländska gejsrar på gatorna”, säger Roman Kryvokhatko som reparerade bombade vattenledningar.
Roman Kryvokhatko ville egentligen gå med i hemvärnet men kom fram till att han kunde göra mest nytta i jobbet som ledningstekniker.
När ryska granater och robotar slog ned i bostadsområden jobbade Kievs kommunalarbetare övertid med att rensa gatorna från förödelsen som attackerna lämnat efter sig.
Under den första månaden av Rysslands anfallskrig mot Ukraina skadades 4 000 bostadshus, enligt officiella siffror.
Ryssland använder sig av den brända jordens taktik för att ödelägga allt i sin väg, vilket har inneburit mycket extraarbete för renhållningsarbetare, sopåkare och ledningstekniker.
Kyiv Independent pratade med tre modiga kommunalarbetare om hur de höll ordning i en stad under frekvent beskjutning.
Alla sade samma sak:
– Om inte vi, vem ska då göra det?
Ville gå med i hemvärnet
Roman Kryvokhatko är ledningstekniker på Kievs kommunala värme- och vattenverk.
Först ville han gå med i hemvärnet men enheten i hans distrikt var fylld till bredden med volontärer. Till slut beslöt han sig för att det bästa sättet att hjälpa Ukraina under kriget var genom att helt enkelt göra sitt jobb.
– Vi behövde underhålla ledningarna så att de var i hyfsat skick. Annars hade vi haft fontäner överallt och det ville vi inte, säger han.
Nu tar han extrapass eftersom många av hans kollegor gick med i armén eller hemvärnet och det saknas arbetskraft.
– Ärligt talat, jag är rädd ibland, säger han och tittar ned i en krater.
– Men jobbet måste göras.
Sönderbombade vattenledningar
Det var precis den inställningen han hade den 18 mars, när han skyndade iväg för att besiktiga en ledning efter rysk beskjutning.
När Roman Kryvokhatko cyklade till jobbet den morgonen hörde han en hög smäll och föll till marken.
Det var en rysk granat som exploderade två kilometer bort. En människa miste och 19 skadades.
Det visade sig att splitter från granaten slagit ned i närheten av ett bostadshus och orsakat stora skador på både huset och en värmeledning i närheten.
Ledningen låg djupt under mark, så Roman Kryvokhatko och hans kollegor började gräva sig ned i kratern för att hitta den och begränsa skadan.
Delar av röret var bortom räddning och var tvungen att ersättas med ett nytt. De arbetade i timmar, till långt efter att Kievs utegångsförbud trätt i kraft, för att bli klara.
– Hade vi inte lagat den i tid hade skållhett vatten sprutat ur den som en fontän och människor hade fått brännskador, säger han.
Vaknade av artilleribeskjutning
Inna Kuchynska är renhållningsarbetare.
När kriget bröt ut vande hon sig att vakna av den ryska militärens beskjutning klockan 5 varje morgon.
– Jag öppnade ögonen och sade: ”God morgon på dig med”, säger Inna Kuchynska.
Mönstret upprepade sig den 17 mars. Men den morgonen slog en rysk granat ned nära hennes hem. Tryckvågen krossade hennes fönster.
– Jag blev rädd. Jag såg till och med skenet i skyn, säger hon.
Krig eller inte, vi jobbar på. Så är det med det.
Städade upp efter bomberna
Hon klädde omedelbart på sig och begav sig mot nedslagsplatsen.
– Min chef behövde inte ringa mig och säga åt mig att köra dit. Det var en självklarhet. Det är mitt jobb, säger Inna Kuchynska.
Bitar av den ryska granaten hade träffat en byggnad men tryckvågen krossade också fönstren i ett tiotal andra hus. Angreppet innebar mycket jobb för Inna Kuchynska.
– Fönsterkarmar, glas, tegelstenar. Det var hemskt, säger hon.
– Boende kom ut och hjälpte oss att städa. De haffade kvastar och började sopa.
Fem dagar efter attacken arbetade Inna Kuchynska och hennes kollegor fortfarande med att städa upp bland ruinerna.
– Krig eller inte, vi jobbar på. Så är det med det, säger hon.
Slalom mellan stridsvagnshinder
Igor Oveshkov är sopåkare. Med sopbilen kryssar han skickligt mellan de stridsvagnshinder som placerats ut på Kievs smala gator.
– Slalomåkning, skämtar han.
– Jag minns inte att jag någonsin snurrat på ratten så här mycket, inte ens på körskolan.
Sedan kriget började har han bara varit ledig i två dagar, men han klagar inte.
– Det här måste göras. Jag antar att det som driver mig är en känsla av ansvar, säger Igor Oveshkov.
På krigets första dag, den 24 februari, begav han sig ut på sin vanliga runda. Strax efteråt ljöd det första flyglarmet.
– Chefen ringde mig och sade: ”Kom tillbaka.” Jag svarade: ”Nej, om jag blir träffad så blir jag träffad oavsett om jag är där eller här. Sitter jag i bilen kan jag åtminstone köra iväg”, säger han.
Igor Oveshkov körde klart sin rutt den dagen. Och han har inte slutat köra sen dess.
Vissa slåss vid frontlinjen medan andra slåss mot sopor.
”Folk drabbades av panik”
Krigets första dagar var också de mest intensiva. Det ironiska är, påpekar Igor Oveshkov, att fastän människor flydde så mångdubblades mängden sopor.
Men det finns en förklaring.
– Folk drabbades av panik. De slängde allt, alla förbrukningsvaror, säger han.
Läget är något lugnare nu, men för sopåkarna finns ingen tid att vila.
– Vissa slåss vid frontlinjen medan andra slåss mot sopor, säger Igor Oveshkov.
– Det är en hård strid. Det räcker med en dag av förseningar så vinner skräpet, fortsätter han.
Översättning: Helene Björkman
