Dagbok från Ukraina: ”Jag vill berätta om Ukrainas järnvägsarbetare”
14 APRIL. ”Järnvägsnätet är helt avgörande för evakueringen av flyktingar.” För Arbetet Globals räkning skriver den fackliga ungdomsledaren Ivanna Khrapko dagbok från krigets Ukraina.
Fackledaren Ivanna Khrapko har valt att stanna i Ukraina trots Rysslands invasion.
Jag sitter på tåget tillbaka till Kiev nu. Det har varit två långa dagar.
I förrgår reste jag och två andra volontärer, Oleksander som är läkare och Volodomyr som arbetar åt det statliga järnvägsbolaget, till Lozova i östra Ukraina.
Flyktingar från öst skulle evakueras till väst med tåg. De kommer från städer som Krematorsk, Pokrovsk, Mykolaiv och Sloviansk där situationen är väldigt svår. Vi var där för att hjälpa till med medicinskt och humanitärt stöd.
Vi fick vänta på stationen i Lozova. Ett anslutande tåg med 700 flyktingar från Sloviansk hade blivit beskjutet av Ryssland. Flyktingarna, mest kvinnor och barn, hade fått ta betäckning på golvet.
När tåget anlände gick vi ombord. Jag hade med mig mat och filtar och några leksaker. Vi började rulla västerut och när jag delat ut det jag hade försökte jag ta hand om några av barnen. Flera av dem reste ensamma.
Jag satt länge med en flicka, Angelina. Hon var tio år gammal och väldigt rädd. Först svarade hon inte på tilltal. Jag berättade om mig själv, om mitt liv, vem jag är och vad jag gör. Långsamt, långsamt öppnade hon sig lite grann och började prata.
Vi satt tillsammans i tre timmar. Jag tog av korset jag bär om halsen och gav det till henne. Hennes familj har dödats av Ryssland. Hon är föräldralös nu.
Jag satt länge med en flicka, Angelina. Hon var tio år gammal och väldigt rädd.
Varje flykting har en berättelse. På tåget träffade jag också Sofia. Innan kriget var hon rektor på en skola i en liten by nära Sloviansk. Hon hade väntat med att evakuera tills all skolpersonal hunnit fly, hon ville inte lämna någon kvar.
Nu satt hon på tåget med sin make och en jättelik hund. Den hade också arbetat i skolan, som pedagogiskt hjälpmedel och ibland som barnvakt, och Sofia hade inte velat lämna kvar den. Namnet var lite roligt. De hade döpt den till ”Duktig hund”.
Jag vill berätta om Ukrainas järnvägsarbetare. De bägge lokförarna på tåget vi reste med hade inte träffat sina familjer på en månad. De arbetar konstant, äter och sover ombord på tåget.
Järnvägsnätet är helt avgörande för evakueringen av flyktingar, men järnvägsnätet vore ingenting utan personalen. De åker till väldigt farliga platser. De räddar liv. De är hjältar.
De bägge lokförarna på tåget vi reste med hade inte träffat sina familjer på en månad.
Efter att vi lämnat av flyktingarna i Lviv, i västra Ukraina, var det dags för mig att åka hem. Men tågpersonalens arbete fortsatte. Jag frågade den ena av lokförarna vad som driver henne. Hon svarade:
– Om jag inte gör det här, vem ska då undsätta dessa människor?
Jag fick möjlighet att hjälpa till med flyktingevakueringen genom vårt fackliga ungdomsnätverk och jag vill gärna göra om det. Det är hårt arbete, inte minst på ett emotionellt plan. Men av allt volontärarbete jag hittills gjort känns detta allra mest angeläget.
Jag har fått möjlighet att hjälpa de mest utsatta i ett läge när behovet är som allra störst. Det här är riktigt hjälparbete, med riktiga människor.
Och jag har fått möjlighet att knyta nya kontakter med volontärnätverk i östra Ukraina för att kunna leverera humanitär hjälp dit. Många äldre vill inte lämna sina hem och vi måste kunna nå dem där de är.
Flyktingevakuering är farligt, men om jag får chansen gör jag om det. Men just nu, efter två dygn på tåget, vill jag bara hem och tvätta håret.
